Приповісті 19
1 Ліпший убогий, що ходить в своїй непови́нності, ніж лукавий уста́ми та нерозумний.
Bättre är en fattig man som vandrar i ostrafflighet än en man som har vrånga läppar och därtill är en dåre.
2 Теж не добра душа без знання́, а хто на́глить ногами, спіткне́ться.
Ett obetänksamt sinne, redan det är illa; och den som är snar på foten, han stiger miste.
3 Глупо́та люди́ни дорогу її викривля́є, і на Господа гні́вається її серце.
En människas eget oförnuft kommer henne på fall, och dock är det på HERREN som hennes hjärta vredgas
4 Маєток примно́жує дру́зів числе́нних, а від бідака́ відпадає й товариш його.
Gods skaffar många vänner, men den arme bliver övergiven av sin vän.
5 Свідок брехливий не буде без кари, а хто бре́хні говорить, не буде врято́ваний.
Ett falskt vittne bliver icke ostraffat, och den som främjar lögn, han kommer icke undan.
6 Багато-хто го́дять тому, хто гостинці дає, і кожен товариш люди́ні, яка не скупи́ться на дари.
Många söka en furstes ynnest, och alla äro vänner till den givmilde.
7 Бідаря́ ненави́дять всі браття його, а тимбільш його при́ятелі відпадають від нього; а коли за словами поради женеться, — нема їх!
Den fattige är hatad av alla sina fränder, ännu längre draga sig hans vänner bort ifrån honom; han far efter löften som äro ett intet.
8 Хто ума набуває, кохає той душу свою, а хто розум стереже́, той знахо́дить добро́.
Den som förvärvar förstånd har sitt liv kärt; den som tager vara på insikt, han finner lycka
9 Свідок брехливий не буде без кари, хто ж неправду говорить, загине.
Ett falskt vittne bliver icke ostraffat, och den som främjar lögn, han skall förgås.
10 Не лицю́є пишно́та безумному, тим більше рабові панувати над зве́рхником.
Det höves icke dåren att hava goda dagar, mycket mindre en träl att råda över furstar.
11 Розум люди́ни припинює гнів її, а вели́чність її — перейти над провиною.
Förstånd gör en människa tålmodig, och det är hennes ära att tillgiva vad någon har brutit.
12 Гнів царя — немов рик левчука́, а ласка́вість його — як роса на траву.
En konungs vrede är såsom ett ungt lejons rytande, hans nåd är såsom dagg på gräset.
13 Син безумний — погибіль для батька свого́, а жінка сварлива — як ри́нва, що з неї вода тече за́вжди.
En dåraktig son är sin faders fördärv, och en kvinnas trätor äro ett oavlåtligt takdropp.
14 Хата й маєток — спа́дщина батьків, а жінка розумна — від Господа.
Gård och gods får man i arv från sina fäder, men en förståndig hustru är en gåva från HERREN.
15 Лі́нощі сон накидають, і лінива душа — голодує.
Lättja försänker i dåsighet, och den håglöse får lida hunger.
16 Хто заповідь охороня́є, той душу свою стереже́; хто дороги свої легкова́жить, — помре.
Den som håller budet får behålla sitt liv; den som ej aktar på sin vandel han varder dödad.
17 Хто милости́вий до вбогого, той позичає для Господа, і чин його Він надолу́жить йому.
Den som förbarmar sig över den arme, han lånar åt HERREN och får vedergällning av honom för vad gott han har gjort.
18 Карта́й свого сина, коли є наді́я навчити, та забити його — не підно́сь свою душу.
Tukta din son, medan något hopp är, och åtrå icke att vålla hans död.
19 Люди́на великого гніву хай кару несе, бо якщо ти вряту́єш її, то вчи́ниш ще гірше.
Den som förgår sig i vrede, han må plikta därför, ty om du vill ställa till rätta, så gör du det allenast värre.
20 Слухай ради й карта́ння приймай, щоб мудрим ти став при своєму кінці́.
Hör råd och tag emot tuktan, på det att du för framtiden må bliva vis.
21 У серці люди́ни багато думо́к, але ви́повниться тільки за́дум Господній.
Många planer har en man i sitt hjärta, men HERRENS råd, det bliver beståndande.
22 Здобу́ток люди́ні — то милість її, але ліпший біда́р за люди́ну брехливу.
Efter en människas goda vilja räknas hennes barmhärtighet, och en fattig man är bättre än en som ljuger.
23 Страх Господній веде́ до життя, і хто його має, той ситим ночує, і зло не дося́гне його.
HERRENS fruktan för till liv; så får man vila mätt och hemsökes icke av något ont.
24 У миску стромляє лінюх свою руку, до уст же своїх не піді́йме її.
Den late sticker sin hand i fatet, men gitter icke föra den åter till munnen.
25 Як битимеш нерозважного, то помудріє й немудрий, а будеш розумного остеріга́ти, то він зрозуміє поуку.
Slår man bespottaren, så bliver den fåkunnige klok; och tillrättavisar man den förståndige, så vinner han kunskap.
26 Хто батька грабує, хто матір жене? — Це син, що засти́джує та осоро́млює, —
Den som övar våld mot sin fader eller driver bort sin moder, han är en vanartig och skändlig son.
27 перестань же, мій сину, навчатися від нерозумних, щоб відступитися від слів знання́!
Min son, om du icke vill höra tuktan, så far du vilse från de ord som giva kunskap.
28 Свідок нікчемний висміює суд, а уста безбожних вибри́зкують кривду.
Ett ont vittne bespottar vad rätt är, och de ogudaktigas mun är glupsk efter orätt.
29 На насмі́шників кари готові пості́йно, і вдари на спи́ну безумним.
Straffdomar ligga redo för bespottarna och slag för dårarnas rygg.
