Job 32
1 Då vände de tre män åter att svara Job; efter han höll sig rättfärdigan.
So these three men ceased to answer Job, because he seemed just to himself.
2 Men Elihu, Baracheels son, af Bus af Kams slägte, vardt vreder uppå Job, att han höll sina själ rättfärdigare än Gud.
And Eliu the son of Barachel the Buzite, of the kindred of Ram, was angry and was moved to indignation: now he was angry against Job, because he said he was just before God.
3 Ock vardt han vred uppå de tre hans vänner, att de intet svar funno, och dock fördömde Job.
And he was angry with his friends because they had not found a reasonable answer, but only had condemned Job.
4 Ty Elihu hade bidt, så länge de hade talat med Job, efter de voro äldre än han.
So Eliu waited while Job was speaking, because they were his elders that were speaking.
5 Derföre, då, han såg, att intet svar var i de tre mäns mun, vardt han vred.
But when he saw that the three were not able to answer, he was exceedingly angry.
6 Och så svarade Elihu, Baracheels son, af Bus, och sade: Jag är ung, och I ären gamle, derföre hafver jag skytt, och fruktat bevisa min konst på eder.
Then Eliu the son of Barachel the Buzite answered and said: I am younger in days, and you are more ancient; therefore hanging down my head, I was afraid to shew you my opinion.
7 Jag tänkte: Låt åren tala, och åldren bevisa vishet.
For I hoped that greater age would speak, and that a multitude of years would teach wisdom.
8 Men anden är i menniskone, och dens Allsmägtigas Ande gör henne förståndiga.
But, as I see, there is a spirit in men, and the inspiration of the Almighty giveth understanding.
9 Mästarena äro icke de visaste, och de gamle förstå icke hvad rätt är.
They that are aged are not the wise men, neither do the ancients understand judgment.
10 Derföre vill jag ock tala; hör härtill, jag vill ock bevisa mina konst.
Therefore I will speak: Hearken to me, I also will shew you my wisdom.
11 Si, jag hafver bidt, medan I talat hafven; jag hafver gifvit akt på edart förstånd, tilldess I hafven gjort en ända på edart tal.
For I have waited for your words, I have given ear to your wisdom, as long as you were disputing in words.
12 Och jag hafver haft akt uppå eder, och si, ingen är ibland eder, som Job straffa, eller till hans ord svara kan.
And as long as I thought you said some thing, I considered: but, as I see, there is none of you that can convince Job, and answer his words.
13 I mågen tilläfventyrs säga: Vi hafve drabbat på vishetena, att Gud hafver bortkastat honom, och ingen annar.
Lest you should say: We have found wisdom, God hath cast him down, not man.
14 Det talet gör mig icke fyllest; jag vill intet svara honom, efter som I taladen.
He hath spoken nothing to me, and I will not answer him according to your words.
15 Ack! de uppgifvas, och kunna intet mer svara; de kunna intet mer tala.
They were afraid, and answered no more, and they left off speaking.
16 Efter jag nu bidt hafver, och de kunna intet tala; förty de stå tyste, och svara intet mer;
Therefore because I have waited, and they have not spoken: they stood, and answered no more:
17 Vill jag dock svara min part, och bevisa mina konst;
I also will answer my part, and will shew my knowledge.
18 Ty jag är så full med ordom, att min ande ängslas i minom buk.
For I am full of matter to speak of, and the spirit of my bowels straiteneth me.
19 Si, min buk är såsom must, dem tilltäppt är, hvilken ny fat sönderslår.
Behold, my belly is as new wine which wanteth vent, which bursteth the new vessels.
20 Jag måste tala, att jag må få andas; jag måste upplycka mina läppar och svara.
I will speak and take breath a little: I will open my lips, and will answer.
21 Jag vill på ingens person se, och ingo mennisko till vilja tala;
I will not accept the person of man, and I will not level God with man.
22 Förty jag vet icke, om jag så gjorde, om min skapare innan en kort tid mig borttagandes vorde.
For I know not how long I shall continue, and whether after a while my Maker may take me away.
