Job 31

1 Jag hafver gjort ett förbund med min ögon, att jag intet skall sköta efter någon jungfru.

I made a covenant with my eyes, that I would not so much as think upon a virgin.

2 Men hvad gifver mig Gud till löna ofvan efter, och hvad arfvedel den Allsmägtige af höjdene?

For what part should God from above have in me, and what inheritance the Almighty from on high?

3 Skulle icke heldre den orättfärdige hafva den vedermödona, och en ogerningsman sådana jämmer lida?

Is not destruction to the wicked, and aversion to them that work iniquity?

4 Ser han icke mina vägar, och räknar alla mina gånger?

Doth not he consider my ways, and number all my steps?

5 Hafver jag vandrat i fåfängelighet, eller min fot skyndat sig till bedrägeri?

If I have walked in vanity, and my foot hath made haste to deceit:

6 Man väge mig på en rätt våg, så skall Gud förnimma min fromhet.

Let him weigh me in a just balance, and let God know my simplicity.

7 Hafver min gång vikit utaf vägen, och mitt hjerta efterföljt min ögon, och något lådat vid mina händer,

If my step hath turned out of the way, and if my heart hath followed my eyes, and if a spot hath cleaved to my hands:

8 Så låt mig så, och en annar äte det; och min ätt varde utrotad.

Then let me sow and let another eat: and let my offspring be rooted out.

9 Hafver mitt hjerta låtit sig draga till qvinno, och hafver vaktat vid mins nästas dörr,

If my heart hath been deceived upon a woman, and if I have laid wait at my friend’s door:

10 Så varde min hustru af enom androm skämd, och andre besofve henne;

Let my wife be the harlot of another, and let other men lie with her.

11 Ty det är en last och en missgerning för domarena.

For this is a heinous crime, and a most grievous iniquity.

12 Ty det vore en eld, som förtärer intill förderf, och all min tilldrägt utrotade.

It is a fire that devoureth even to destruction, and rooteth up all things that spring.

13 Hafver jag föraktat, mins tjenares eller mine tjenarinnos rätt, då de med mig trätte?

If I have despised to abide judgment with my manservant, or my maidservant, when they had any controversy against me:

14 Hvad ville jag göra, när Gud reser sig upp? Och hvad ville jag svara, när han hemsöker?

For what shall I do when God shall rise to judge? and when he shall examine, what shall I answer him?

15 Hafver ock icke han gjort honom, den mig i moderlifvet gjorde; och hafver ju så väl tillredt honom i lifvena?

Did not he that made me in the womb make him also: and did not one and the same form me in the womb?

16 Hafver jag dem torftigom förnekat hvad de begärde, och låtit enkones ögon försmäkta?

If I have denied to the poor what they desired, and have made the eyes of the widow wait:

17 Hafver jag ätit min beta allena, att den faderlöse icke också hafver ätit deraf?

If I have eaten my morsel alone, and the fatherless hath not eaten thereof:

18 Ty ifrå minom ungdom hafver jag hållit mig såsom en fader, och allt ifrå mitt moderlif hafver jag gerna hugsvalat.

(For from my infancy mercy grew up with me: and it came out with me from my mother’s womb: )

19 Hafver jag någon sett förgås, derföre att han icke hade kläder; och låtit den fattiga gå oskyldan?

If I have despised him that was perishing for want of clothing, and the poor man that had no covering:

20 Hafva icke hans sidor välsignat mig, då han af min lambs skinn värmad vardt?

If his sides have not blessed me, and if he were not warmed with the fleece of my sheep:

21 Hafver jag låtit komma mina hand vid den faderlösa, ändock jag såg mig i portenom magt hafva,

If I have lifted up my hand against the fatherless, even when I saw myself superior in the gate:

22 Så falle mina skuldror ifrå mina axlar, och min arm gånge sönder ifrå läggenom.

Let my shoulder fall from its joint, and let my arm with its bones be broken.

23 Ty jag fruktade Gud såsom en olycko öfver mig, och kunde hans tunga icke bära.

For I have always feared God as waves swelling over me, and his weight I was not able to bear.

24 Hafver jag satt guld till min tröst, och sagt till guldklimpen: Du äst mitt hopp?

If I have thought gold my strength, and have said to fine gold: My confidence:

25 Hafver jag gladt mig, att jag myckna ägodelar hade, och min hand allahanda förvärfvat hade?

If I have rejoiced over my great riches, and because my hand had gotten much.

26 Hafver jag sett på ljuset, då det klarliga sken, och på månan, då han i fyllo gick?

If I beheld the sun when it shined, and the moon going in brightness:

27 Hafver mitt hjerta hemliga låtit sig tälja i det sinnet, att min mun skulle kyssa mina hand?

And my heart in secret hath rejoiced, and I have kissed my hand with my mouth:

28 Hvilket ock en missgerning är för domarena; förty dermed hade jag nekat Gud i höjdene.

Which is a very great iniquity, and a denial against the most high God.

29 Hafver jag gladt mig, när minom fiende gick illa, och upphäfvit mig, att olycka råkade uppå honom?

If I have been glad at the downfall of him that hated me, and have rejoiced that evil had found him.

30 Ty jag lät min mun icke synda, så att han önskade hans själ ena banno.

For I have not given my mouth to sin, by wishing a curse to his soul.

31 Hafva icke de män i mine hyddo måst säga: Ack! att vi icke måtte af hans kött mättade varda.

If the men of my tabernacle have not said: Who will give us of his flesh that we may be filled?

32 Ute måste den främmande icke blifva; utan dem vägfarande lät jag mina dörr upp.

The stranger did not stay without, my door was open to the traveller.

33 Hafver jag såsom en menniska skylt mina skalkhet, att jag skulle hemliga fördölja min missgerning?

If as a man I have hid my sin, and have concealed my iniquity in my bosom.

34 Hafver jag grufvat mig för stora hopen; eller hafver frändernas föraktelse mig förskräckt? Jag blef stilla, och gick icke ut genom dörrena.

If I have been afraid at a very great multitude, and the contempt of kinsmen hath terrified me: and I have not rather held my peace, and not gone out of the door.

35 Ho gifver mig en förhörare, att den Allsmägtige må höra mitt begär? Att någor måtte skrifva en bok om mine sak;

Who would grant me a hearer, that the Almighty may hear my desire; and that he himself that judgeth would write a book,

36 Så ville jag taga henne uppå mine axlar, och ombinda mig henne såsom en krono.

That I may carry it on my shoulder, and put it about me as a crown?

37 Jag ville förkunna talet på mina gånger, och såsom en Förste ville jag det frambära.

At every step of mine I would pronounce it, and offer it as to a prince.

38 Om min jord ropar emot mig, och dess fårar alle tillika gråta;

If my land cry against me, and with it the furrows thereof mourn:

39 Hafver jag dess frukt obetalad ätit, och gjort åkermännernas lefverne tungt;

If I have eaten the fruits thereof without money, and have afflicted the soul of the tillers thereof:

40 Så växe mig tistel för hvete, och törne för bjugg. En ända hafva Jobs ord.

Let thistles grow up to me instead of wheat, and thorns instead of barley.