Psalmen 129

1 Een bedevaartslied. Van jongs af heeft men wreed mij mishandeld, Mag Israël wel zeggen;

Allt frá bernsku var ég ofsóttur (það er Ísrael sem talar)

2 Mij hardvochtig gekweld sinds mijn jeugd, Maar nooit mij gebroken.

og misréttinu linnti ekki – en aldrei var ég þurrkaður út. Aldrei hefur óvinum mínum tekist að uppræta mig!

3 Ploegers hebben mijn rug beploegd, En lange voren getrokken;

Þótt þeir húðstrýktu mig og tættu bak mitt, þá segi ég samt:

4 Maar Jahweh bleef trouw: De riemen der bozen sneed Hij stuk.

„Drottinn er góður!“Því að hann braut hlekkina sem illmennin höfðu fjötrað mig með.

5 Beschaamd moeten vluchten Alle haters van Sion.

Þeir sem hata Jerúsalem skulu verða til skammar og flýja.

6 Ze zullen worden als gras op de daken, Dat vóór het opschiet, verdort;

Þeir skulu vera eins og gras á þaki – það skrælnar áður en það hefur vaxið og myndað fræ.

7 Waarmee geen maaier zijn hand kan vullen, Geen hooier zijn arm.

Sláttumaðurinn mun grípa í tómt og sá sem bindur fær ekki neitt.

8 En niemand zal in het voorbijgaan zeggen: "De zegen van Jahweh over u; Wij zegenen u in Jahweh’s Naam!"

Þeir sem framhjá fara skulu ekki óska þér blessunar. En við ykkur segjum við: „Drottinn blessi þig!“