Ordsprogene 13
1 En viis Søn modtager sin Faders Tugt; men en Spotter hører ikke paa Irettesættelse.
En vis son låter fadren tukta sig; men en bespottare lyder icke straff.
2 Af sin Munds Frugt nyder en Mand godt; men de troløses Sjæl høster Krænkelse.
Munsens frukt nyttjar man; men de föraktare tänka icke annat än vrånghet.
3 Hvo som vogter sin Mund, bevarer sin Sjæl; den, som lader sine Læber vidt op, ham er det til Fordærvelse.
Den sin mun bevarar, han bevarar sitt lif; men den som sin mun orådeliga upplåter, han kommer i förskräckelse.
4 Den lades Sjæl begærer og faar intet; men de flittiges Sjæl næres rigeligt.
Den late begärar, och får dock intet; men de trefne få nog.
5 Den retfærdige hader Løgns Ord; men den ugudelige gør Skam og Vanære.
Den rättfärdige är lögnenes fiende; men den ogudaktiga skämmer, och försmäder.
6 Retfærdighed bevarer den, som vandrer oprigtigt sin Vej; men Ugudelighed styrter Synderen.
Rättfärdighet bevarar den oskyldiga; men det ogudaktiga väsendet förer en till synd.
7 Der er den, som holder sig for rig og har dog intet; og den, som holder sig for fattig og har meget Gods.
Mången är fattig i stor rikedom, och mången är rik i sinom fattigdom.
8 En Mands Rigdom er Løsepenge for hans Liv! men en fattig hører ikke paa Irettesættelse.
Med rikedom kan en hjelpa sitt lif; men en fattig man hörer icke straff.
9 De retfærdiges Lys skinner frydeligt; men de ugudeliges Lampe skal udslukkes.
De rättfärdigas ljus gör gladsamma; men de ogudaktigas lykta skall utslockna.
10 Ved Hovmod foraarsager man kun Trætte; men hos dem, som lade sig raade, er Visdom.
Ibland de högmodiga är alltid träta; men vishet gör förnuftigt folk.
11 Gods formindskes ved Forfængelighed; men hvo som samler i Haanden, forøger det.
Rikedom varder liten, när man förslöser honom; men det man tillsammanhåller, det varder stort.
12 Forventning, som forhales, krænker Hjertet; men naar det kommer, som man begærer, da er det et Livsens Træ.
Det hopp, som fördröjes, gör ängslo i hjertat; men när det kommer, som man begärar, det är ett lifsträ.
13 Hvo som foragter Ordet, bereder sig Fordærvelse; men hvo som frygter Budet, han faar Løn derfor.
Den som föraktar ordet, han förderfvar sig sjelf; men den som fruktar budet, han skall få frid.
14 Den vises Lærdom er Livets Kilde, saa at man viger fra Dødens Snarer.
Dens visas lära är en lefvandes källa, till att undvika dödsens snaro.
15 En god Forstand giver Naade; men de troløses Vej er haard.
Ett godt råd bekommer väl; men de föraktares väg gör ondt.
16 Hver, som er klog, gør sine Ting med Forstand; men Daaren udbreder Taabelighed.
En kloker gör all ting med förnuft men en dåre utsprider dårskap.
17 Et ugudeligt Sendebud falder i Ulykke; men et trofast Bud er Lægedom.
Ett ogudaktigt bådskap bär ondt fram; men ett troget båd är helsosamt.
18 Hvo, som lader Tugt fare, faar Armod og Skam; men den, som agter paa Revselse, faar Ære.
Den som tuktan låter fara, han hafver fattigdom och skam; den sig gerna straffa låter, han skall till äro komma.
19 Naar det sker, som man begærer, da er det sødt for Sjælen; men at vige fra ondt, er Daarer en Vederstyggelighed.
När det kommer, som man begärar, det gör hjertana godt; men den som flyr det onda, han är dem galnom en styggelse.
20 Den, som omgaas med vise, bliver viis, men den, som er Ven med Daarer, faar Ulykke.
Den som med visom omgår, han varder vis; men den som de dårars stallbroder är, han får olycko.
21 Ulykke forfølger Syndere; men den retfærdige betales med godt.
Det onda följer syndarena efter; men dem rättfärdigom varder godt vedergullet.
22 Den gode efterlader Børnebørn en Arv; men Synderes Gods er gemt til den retfærdige.
Den gode skall hafva arfvingar intill barnabarn, men syndarens gods skall varda spardt till den rättfärdiga.
23 Den fattiges nyopdyrkede Land yder megen Føde; men der er den, som gaar til Grunde, fordi han ikke gør Ret.
Mycken spis är uti de fattigas åker; men somliga församla med orätt.
24 Hvo som sparer sit Ris, hader sin Søn; men den, som elsker ham, tugter ham tidligt.
Den sitt ris spar, han hatar sitt barn; men den som det kärt hafver, han näpser det i tid.
25 Den retfærdige kan spise, til hans Sjæl bliver mæt; men de ugudeliges Bug skal lide Mangel.
Den rättfärdige äter, att hans själ må mätt varda; men de ogudaktigas buk hafver aldrig nog.
