Псалми 102
1 Молитва вбогого, коли він слабне та перед Господнім лицем виливає мову свою. Господи, ви́слухай молитву мою, і блага́ння моє нехай ді́йде до Тебе!
Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN. HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig.
2 Не ховай від мене обличчя Свого́, в день недолі моєї — схили Своє ухо до ме́не, в день блага́ння озвися неба́вом до мене!
Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig.
3 Бо минають, як дим, мої дні, а кості мої — немов ви́сохли в о́гнищі.
Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.
4 Як трава та — поби́те та ви́сохло серце моє, так що я забував їсти хліб свій.
Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd.
5 Від зо́йку стогна́ння мого прили́пли до тіла мого мої кості.
För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden.
6 Уподо́бився я пелика́нові пустині, я став, як той пу́гач руїн!
Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.
7 Я безсонний, і став, немов пташка само́тня на да́сі.
Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket.
8 Увесь день ображають мене вороги́ мої, ті, хто з мене кепку́є, заприсяглись проти мене!
Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.
9 І по́піл я їм, немов хліб, а напо́ї свої із плаче́м перемі́шую, —
Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt,
10 через гнів Твій та лютість Твою, бо підняв був мене Ти та й кинув мене́.
för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort.
11 Мої дні — як похи́лена тінь, а я сохну, немов та трава!
Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs.
12 А Ти, Господи, бу́деш повік пробува́ти, а пам'ять Твоя — з роду в рід.
Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte.
13 Ти встанеш та змилуєшся над Сіо́ном, бо час учини́ти йому милосердя, бо прийшов речене́ць,
Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit.
14 бо раби Твої покоха́ли й камі́ння його́, і порох його полюбили!
Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus.
15 І будуть боятись наро́ди Господнього Йме́ння, а всі зе́мні царі — слави Твоєї.
Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet,
16 Бо Господь побудує Сіона, поя́виться в славі Своїй.
när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet;
17 До молитви забутих зве́рнеться Він, і моли́тви їхньої не осоро́мить.
när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön.
18 Запишеться це поколі́нню майбу́тньому, і наро́д, який ство́рений буде, хвали́тиме Господа,
Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN,
19 бо споглянув Він із високо́сти святої Своєї, Господь зо́рив на землю з небе́с,
att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden,
20 щоб почути зідха́ння ув'я́зненого, щоб на смерть прироко́ваних ви́зволити,
för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn,
21 щоб розповіда́ти про Йме́ння Господнє в Сіоні, а в Єрусалимі — про славу Його,
på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem,
22 коли ра́зом зберу́ться наро́ди й держа́ви служи́ти Господе́ві.
när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN.
23 Мою силу в дорозі Він ви́снажив, дні мої скороти́в.
Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar.
24 Я кажу́: „Боже мій, — не бери Ти мене в половині днів моїх! Твої ро́ки — на вічні віки.
Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte.
25 Колись землю Ти був закла́в, а небо — то чин Твоїх рук, —
I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk:
26 позникають вони, а Ти бу́деш стояти. І всі вони, як оде́жа, загинуть, Ти їх зміниш, немов те вбрання́, — і мину́ться вони.
de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.
27 Ти ж — Той Самий, а роки Твої не закі́нчаться!
Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände.
28 Сини Твоїх рабів будуть жити, а їхнє насіння стоя́тиме міцно перед обличчям Твоїм!“
Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig.
