Йов 6
1 А Йов відповів та й сказав:
Då tog Job till orda och sade:
2 „Коли б сму́ток мій вірно був зва́жений, а з ним ра́зом нещастя моє підняли́ на вазі,
Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!
3 то тепер воно тяжче було б від морсько́го піску, тому́ нерозва́жне слова́ мої кажуть!
Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.
4 Бо в мені Всемогу́тнього стрі́ли, і їхня отру́та п'є духа мого́, страхи Божі шику́ються в бій проти ме́не...
Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
5 Чи дикий осел над травою реве́? Хіба реве віл, коли ясла повні?
Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
6 Чи без соли їдять несмачне́, чи є смак у білко́ві яйця́?
Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?
7 Чого́ не хотіла торкну́тись душа моя, все те стало мені за поживу в хворо́бі.
Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.
8 О, коли б же збуло́ся проха́ння моє, а моє сподіва́ння дав Бог!
Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
9 О, коли б зволив Бог розчави́ти мене, простягну́в Свою руку — й мене полама́в, —
O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
10 то була б ще потіха мені, і скака́в би я в немилосе́рдному бо́лі, бо я не зрікався слів Святого!
Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
11 Яка сила моя, що наді́ю я матиму? І який мій кінець, щоб продо́вжити життя моє це?
Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
12 Чи сила камі́нна — то сила моя? Чи тіло моє мідяне́?
Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?
13 Чи не поміч для мене в мені, чи спасі́ння від мене відсу́нене?
Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.
14 Для то́го, хто гине, товариш — то ласка, хоча б опусти́в того страх Всемогу́тнього.
Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
15 Брати́ мої зраджують, мов той поті́к, мов річи́ще пото́ків, минають вони,
Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
16 темні́ші від льо́ду вони, в них ховається сніг.
som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,
17 Коли сонце їх гріє, вони висиха́ють, у теплі — гинуть з місця свого́.
men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
18 Карава́ни дорогу свою відхиля́ють, ухо́дять в пустиню — й щезають.
Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
19 Карава́ни з Теми́ поглядають, похо́ди з Шеви́ покладають наді́ї на них.
Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;
20 І засоро́милися, що вони сподіва́лись; до нього прийшли — та й збенте́жились.
men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
21 Так і ви тепер стали ніщо́, побачили страх — і злякались!
Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
22 Чи я говорив коли: „Дайте мені, а з має́тку свого дайте пі́дкуп за мене,
Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,
23 і врятуйте мене з руки ворога, і з рук гноби́телевих мене викупіть?“
att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?
24 Навчіть ви мене — і я буду мовчати, а в чім я невми́сне згрішив — розтлума́чте мені.
Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
25 Які гострі слова́ справедливі, та що то дово́дить дога́на від вас?
Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
26 Чи ви ду́маєте докоря́ти слова́ми? Бо на вітер слова́ одчайду́шного,
Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?
27 і на сироту́ нападаєте ви, і копаєте яму для друга свого!
Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!
28 Та звольте поглянути на мене тепер, а я не скажу́ перед вами неправди.
Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
29 Верніться ж, хай кривди не бу́де, і верніться, — ще в тім моя правда!
Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
30 Хіба́ в мене на язиці є неправда? чи ж не маю смаку́, щоб розпізнати нещастя?
Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
