Psaltaren 142

1 En sång av David; en bön, när han var i grottan. Jag höjer min röst och ropar till HERREN, jag höjer min röst och beder till HERREN.

“A psalm of David; a prayer, when he was in the cave” I cry unto the LORD with my voice; With my voice to the LORD do I make my supplication.

2 Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer, min nöd kungör jag för honom.

I pour out my complaint before him; I declare before him my distress.

3 När min ande försmäktar i mig, är du den som känner min stig. På den väg där jag skall gå hava de lagt ut snaror för mig.

When my spirit is overwhelmed within me, Thou knowest my path! In the way which I walk, they have hid a snare for me.

4 Skåda på min högra sida och se: där finnes ingen som kännes vid mig. Ingen tillflykt återstår för mig, ingen finnes, som frågar efter min själ.

I look on my right hand, and behold, But no man knoweth me; Refuge faileth me; No one careth for me.

5 Jag ropar till dig, o HERRE, jag säger: "Du är min tillflykt, min del i de levandes land."

I cry unto thee, O LORD! I say, Thou art my refuge, My portion in the land of the living.

6 Akta på mitt rop, ty jag är i stort elände; rädda mig från mina förföljare, ty de äro mig övermäktiga.

Attend to my cry, for I am brought very low; Deliver me from my persecutors, For they prevail against me!

7 För min själ ut ur fängelset, så att jag får prisa ditt namn. Omkring mig skola de rättfärdiga församlas, när du gör väl mot mig.

Bring me out of prison, That I may praise thy name! The righteous shall gather around me, When thou shalt show me thy favor.