Psaltaren 142

1 En sång av David; en bön, när han var i grottan. Jag höjer min röst och ropar till HERREN, jag höjer min röst och beder till HERREN.

A Maskil of David, when he was in the cave. A prayer. I cry aloud to the LORD; I lift my voice to the LORD for mercy.

2 Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer, min nöd kungör jag för honom.

I pour out my complaint before Him; I reveal my trouble to Him.

3 När min ande försmäktar i mig, är du den som känner min stig. På den väg där jag skall gå hava de lagt ut snaror för mig.

Although my spirit grows faint within me, You know my way. Along the path I travel they have hidden a snare for me.

4 Skåda på min högra sida och se: där finnes ingen som kännes vid mig. Ingen tillflykt återstår för mig, ingen finnes, som frågar efter min själ.

Look to my right and see; no one attends to me. There is no refuge for me; no one cares for my soul.

5 Jag ropar till dig, o HERRE, jag säger: "Du är min tillflykt, min del i de levandes land."

I cry to You, O LORD: “You are my refuge, my portion in the land of the living.”

6 Akta på mitt rop, ty jag är i stort elände; rädda mig från mina förföljare, ty de äro mig övermäktiga.

Listen to my cry, for I am brought quite low. Rescue me from my pursuers, for they are too strong for me.

7 För min själ ut ur fängelset, så att jag får prisa ditt namn. Omkring mig skola de rättfärdiga församlas, när du gör väl mot mig.

Free my soul from prison, that I may praise Your name. The righteous will gather around me because of Your goodness to me.