Psaltaren 137

1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

Ved Babylons elver, der satt vi og gråt når vi kom Sion i hu.

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

På vidjene der hengte vi våre harper;

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: "Sjungen för oss en av Sions sånger."

for der krevde våre fangevoktere sanger av oss, våre plagere at vi skulde være glade: Syng for oss av Sions sanger!

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

Hvorledes skulde vi synge Herrens sang på fremmed jord?

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

Glemmer jeg dig, Jerusalem, da glemme mig min høire hånd!

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

Min tunge henge fast ved min gane om jeg ikke kommer dig i hu, om jeg ikke setter Jerusalem over min høieste glede!

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: "Riven ned, riven ned det ända till grunden."

Kom Jerusalems dag i hu, Herre, så du straffer Edoms barn, dem som sa: Riv ned, riv ned, like til grunnen i den!

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

Babels datter, du ødelagte! Lykksalig er den som gir dig gjengjeld for den gjerning du gjorde mot oss.

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

Lykksalig er den som griper og knuser dine spede barn imot klippen.