Psaltaren 137

1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

Sur les bords des fleuves de Babylone, nous nous sommes assis. Oui, nous avons pleuré, quand nous nous sommes souvenus de Sion.

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

Sur les saules de ce pays, nous avons raccroché nos harpes.

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: "Sjungen för oss en av Sions sånger."

Car là, ceux qui nous ont emmenés en captivité nous ont demandé des chants. Ceux qui nous tourmentaient exigeaient des chants de joie: « Chantez-nous une des chansons de Sion! »

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

Comment pouvons-nous chanter le chant de Yahvé dans un pays étranger?

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

Si je t'oublie, Jérusalem, que ma main droite oublie son habileté.

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

Que ma langue se colle au palais si je ne me souviens pas de toi, si je ne préfère pas Jérusalem à ma principale joie.

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: "Riven ned, riven ned det ända till grunden."

Souviens-toi, Yahvé, des enfants d'Édom, au jour de Jérusalem, qui a dit: « Rasez-la! Rasez-le jusqu'à ses fondations! »

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

Fille de Babylone, vouée à la destruction, celui qui vous rembourse sera heureux, comme vous l'avez fait pour nous.

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

Il sera heureux, qui prend et écrase vos petits contre le rocher.