Psaltaren 120

1 En vallfartssång. Jag ropar till HERREN i min nöd, och han svarar mig.

Thaburi ya Agendi Ndakaĩire Jehova ndĩ mĩnyamaro-inĩ, nake akĩnjĩtĩka.

2 HERRE, rädda min själ från lögnaktiga läppar, från en falsk tunga.

Wee Jehova, honokia harĩ mĩromo ĩrĩa yaragia maheeni, na harĩ nĩmĩ iria iheenanagia.

3 Varmed bliver du lönad, både nu och allt framgent, du falska tunga?

Agaagwĩka atĩa, na nĩ atĩa ũngĩ makĩria ya ũguo, wee rũrĩmĩ rũrũ rũheenanagia?

4 Jo, med en våldsverkares skarpa pilar och med glödande ginstkol.

Agaakũherithia na mĩguĩ mĩnoore ya njamba ya ita, na makara marĩrĩmbũkĩte mwaki ma mũtĩ wa mũkoigo.

5 Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land och bo ibland Kedars hyddor!

Kaĩ ndĩ na haaro-ĩ, nĩgũtũũra gũkũ Mesheki, na ngaikara hema-inĩ cia Kedari-ĩ!

6 Länge nog har min själ måst bo ibland dem som hata friden.

Nĩndũũrĩte hĩndĩ ndaaya gatagatĩ-inĩ ka arĩa mathũire thayũ.

7 Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord, äro de redo till strid.

Niĩ ndĩ mũndũ wa thayũ; no rĩrĩa ndaaria-rĩ, o mendaga o mbaara.