Job 9
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Then responded Job, and said—
2 Ja, förvisso vet jag att så är; huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?
Of a truth, I know that so it is, But how can a mortal be just with GOD?
3 Vill han gå till rätta med henne, så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.
If he choose to contend with him, he cannot answer him, one of a thousand:
4 Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan;
Wise in heart, and alert in vigour, What man hath hardened himself against him, and prospered!
5 honom som oförtänkt flyttar bort berg och omstörtar dem i sin vrede;
Who removeth mountains, unawares, Who overturneth them in his anger;
6 honom som kommer jorden att vackla från sin plats, och dess pelare bäva därvid;
Who shaketh the earth, out of its place, and, the pillars thereof, shudder;
7 honom som befaller solen, så går hon icke upp, och som sätter stjärnorna under försegling;
Who commandeth the sun, and it breaketh not forth, and, about the stars, he putteth a seal;
8 honom som helt allena spänner ut himmelen och skrider fram över havets toppar;
Who spreadeth out fire heavens, by himself alone! and marcheth along, on the heights of the sea;
9 honom som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;
Who made the Bear, the Giant and the Cluster, and the chambers of the south;
10 honom som gör stora och outrannsakliga ting och under, flera än någon kan räkna?
Who doeth great things, past finding out, and marvels, beyond number.
11 Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det, han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.
Lo! he cometh upon me, yet can I not see him, Yea he passeth on, yet can I not discern him.
12 Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: "Vad gör du?"
Lo! he snatcheth away, who can bring it back? Who shall say unto him, What wouldst thou do?
13 Gud, han ryggar icke sin vrede; för honom har Rahabs följe måst böja sig;
As for GOD, if he withdraw not his anger, under him, will have submitted themselves—the proud helpers.
14 huru skulle jag då våga svara honom, välja ut ord till att tala med honom?
How much less that, I, should answer him, should choose my words with him?
15 Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund.
Whom, though I were righteous, yet would I not answer, to be absolved, I would make supplication.
16 Och om han än svarade mig på mitt rop, så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.
Though I had called, and he had answered me, I could not believe, that he would lend an ear to my voice.
17 Ty med storm hemsöker han mig och slår mig med sår på sår, utan sak.
For, with a tempest, would he fall upon me, and would multiply my wounds without need;
18 Han unnar mig icke att hämta andan; nej, med bedrövelser mättar han mig.
He would not suffer me to recover my breath, for he would surfeit me with bitter things.
19 Gäller det försteg i kraft: "Välan, jag är redo!", gäller det rätt: "Vem ställer mig till ansvar?"
If it regardeth vigour, bold is he! If justice, who could summon him?
20 Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig; vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.
If I should justify myself, mine own mouth, would condemn me, —I blameless? then had it shewn me perverse.
21 Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv, jag frågar icke efter, om jag får leva.
I blameless? I should not know my own soul, I should despise my own life!
22 Det må gå som det vill, nu vare det sagt: han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.
One thing, there is, for which cause, I have said it, The blameless and the lawless, he bringeth to an end.
23 Om en landsplåga kommer med plötslig död, så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.
If, a scourge, slay suddenly, at the despair of innocent ones, he mocketh.
24 Jorden är given i de ogudaktigas hand, och täckelse sätter han för dess domares ögon. Är det ej han som gör det, vem är det då?
The earth, hath been given into the hand of a lawless one, The faces of her judges, he covereth, If not, then who is it?
25 Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare, de fly bort utan att hava sett någon lycka;
My days, therefore, are swifter than a runner, They have fled, they have seen no good.
26 de ila åstad såsom en farkost av rör, såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.
They have passed away with boats of paper-reed, like a vulture [which] rusheth upon food.
27 Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer, att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,
If I say, I will forget my complaint, I will lay aside my sad countenance, and brighten up,
28 Så måste jag dock bäva för alla mina kval; jag vet ju att du icke skall döma mig fri.
I am afraid of all my pains, I know, that thou wilt not pronounce me innocent.
29 Nej, såsom skyldig måste jag stå där; varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?
I, shall be held guilty, —Wherefore then, in vain, should I toil?
30 Om jag än tvår mig i snö och renar mina händer i lutsalt,
Though I bathe myself in snow water, and cleanse, in cleanness itself, my hands,
31 så skall du dock sänka mig ned i pölen, så att mina kläder måste vämjas vid mig.
Then, in a ditch, wouldst thou plunge me, and mine own clothes should abhor me:
32 Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom, ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;
For he is not a man like myself, whom I might answer, nor could we come together into judgment:
33 ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet över oss båda.
There is not, between us, a mediator, who might lay his hand upon us both.
34 Må han blott vända av från mig sitt ris, och må fruktan för honom ej förskräcka mig;
Let him take from off me his rod, and, his terror, let it not startle me:
35 då skall jag tala utan att rädas för honom, ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.
I could speak, and not be afraid of him, although, not so, am, I, in myself!
