Job 7
1 En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.
Is there not a warfare to a mortal, upon earth? And, as the days of a hireling, are not his days?
2 Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.
As, a bondman, panteth for the shadow, and as, a hireling, longeth for his wage,
3 Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.
So, have I been made to inherit months of calamity, and, nights of weariness, have been appointed me.
4 Så snart jag har lagt mig, är min fråga: "När skall jag då få stå upp?" Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.
As soon as I lie down, I say, When shall I arise? yet he lengtheneth out the evening, and I am wearied with tossings until the breeze of twilight.
5 Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.
My flesh is clothed with worms and a coating of dust, My skin, hath hardened, and then run afresh:
6 Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.
My days, are swifter than a weaver’s shuttle, and they are spent, without hope.
7 Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.
Remember thou, that, a wind, is my life, not again shall mine eye see blessing:
8 Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.
Nor shall see me—the eye that used to behold me, Thine eyes, are upon me, and I am not.
9 Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)
A cloud faileth, and is gone, So, he that descendeth to hades, shall not come up: (Sheol h7585)
10 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.
He shall not return again to his house, and his own place shall be acquainted with him no more.
11 Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.
I also, cannot restrain my mouth, —I must speak, in the anguish of my spirit, I must find utterance, in the bitterness of my soul.
12 Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?
Am, I, a sea, or a sea-monster, —That thou shouldst set over me a watch?
13 När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,
When I say, My bed shall comfort me, my couch shall help to carry my complaint,
14 då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.
Then thou scarest me with dreams, and, by visions, dost thou terrify me:
15 Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!
So that my soul chooseth strangling, Death, rather than [these] my bones!
16 Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.
I am wasted away, Not, to times age-abiding, can I live, Let me alone, for, a breath, are my days.
17 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,
What is a mortal, that thou shouldst nurture him? Or that thou shouldst fix upon him thy mind?
18 synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?
That thou shouldst inspect him morning by morning, moment by moment, shouldst test him?
19 Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?
How long wilt thou not look away from me? Wilt thou not let me alone, till I can swallow my spittle?
20 Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?
I have sinned, What can I do for thee, thou watcher of men? Wherefore hast thou set me as thine object of attack, or have I become, unto thee, a burden?
21 Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.
And why wilt thou not remove my transgression, and take away mine iniquity? For, now, in the dust, should I lie down, and thou shouldst seek me diligently, and I should not be.
