Job 39
1 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?
“So wunim bere a bepɔw so mmirekyi wowo? Woahwɛ, ahu bere a ɔforote nyinsɛn ne ba?
2 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?
So woakan asram dodow a wɔde nyinsɛn? Wunim bere a wɔwo ana?
3 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
Wɔkotow wowo wɔn mma; wɔn awoko yaw to twa.
4 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.
Wɔn mma nyin ahoɔden so wɔ wuram; na wogyaw wɔn awofo hɔ a wɔnnsan nkɔ wɔn nkyɛn bio.
5 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?
“Hena na ɔma wuram afurum fa ne ho di? Hena na ɔsan ne hama?
6 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.
Mede asase kesee maa no sɛ ne fi, ne nkyene asase tamaa sɛ nʼatenae.
7 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.
Ɔserew kurom gyegyeegyeyɛ; na ɔnte ɔkafo nteɛteɛmu.
8 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.
Okyinkyin mmepɔw no so sɛ ne didibea ɛhɔ na okyin hwehwɛ wura amono biara.
9 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?
“Ɛko bɛpene sɛ ɔbɛsom wo ana? Ɔbɛtena wo mmoa adididaka nkyɛn anadwo ana?
10 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
Wubetumi asa no wɔ funtumfiri so ana? Ɔbɛfɛntɛm aku a ɛda wʼakyi no ana?
11 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
Wubetumi de wo ho ato no so esiane nʼahoɔden dodo nti? Wubegyaw wʼadwuma a ɛyɛ den no ama no ana?
12 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?
Wugye di sɛ ɔde wʼaburow bɛba na waboa ano de akɔ awiporowbea ana?
13 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
“Sohori bɔ ne ntaban mu anigye so, nanso wontumi mfa ntoto asukɔnkɔn de ho.
14 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.
Ɔtow ne nkesua gu asase so ma mfutuma ka no hyew,
15 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
ɛmfa ne ho sɛ ɛnan bi bɛpɛtɛw no, sɛ wuram aboa bi betiatia so.
16 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
Ɔbɔ ne mma atirimɔden sɛnea wɔnyɛ ne dea; ɛmfa ne ho sɛ nʼadwuma bɛyɛ ɔkwa,
17 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.
efisɛ Onyankopɔn amma no nyansa wamma no nhumu biara.
18 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.
Nanso sɛ ɔtrɛw ne ntaban mu tu mmirika a, ɔserew ɔpɔnkɔ ne ne sotefo.
19 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?
“Wo na woma ɔpɔnkɔ no nʼahoɔden anaa woma ne kɔn mu nwi kuhaa no?
20 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
Wo na woma no huruw te sɛ mmoadabi, na ɔde ne nkotɔ hunahuna ana?
21 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.
Ɔde ne nan tintim fam dennen, na nʼani gye nʼahoɔden mu, na afei ɔbɔ wura ɔko mu.
22 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.
Ɔmmɔ hu, na onsuro biribiara; ohu afoa a onguan.
23 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.
Bɛmma wosow wɔ ne nkyɛn mu boha mu, na peaw ne pɛmɛ nso di ahim wɔ ne ho.
24 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
Ofi ahopere mu de nʼano sisi fam; na sɛ wɔhyɛn torobɛnto a ontumi nnyina faako.
25 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.
Sɛ torobɛnto hyɛn a ɔka se, ‘Wiɛ!’ ɔte ɔko ho hua fi akyirikyiri, ɔsahene no nteɛmu ne ɔko mu osebɔ.
26 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
“Wo nyansa na ɛma akoroma tu na ɔtrɛw ne ntaban mu fa anafo?
27 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?
Wo na wohyɛ ɔkɔre ma no tu kɔ sorosoro kɔyɛ ne berebuw wɔ hɔ?
28 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.
Ɔbotan mu na ɔte na ɛhɔ na ɔda; ɔbotan sorɔnsorɔn yɛ nʼabandennen.
29 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.
Ɛhɔ na ofi kɔhwehwɛ nʼaduan; nʼani hu ade a ɛwɔ akyirikyiri.
30 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.
Mogya yɛ ne mma aduan, na faako a atɔfo wɔ no, ɛhɔ na ɔwɔ.”
