Job 39

1 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?

Sais-tu le temps où mettent bas les bouquetins des rochers? As-tu observé les douleurs des biches?

2 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?

As-tu compté les mois qu’elles accomplissent, et connais-tu le temps où elles mettent bas?

3 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.

Elles se courbent, elles enfantent leur portée, elles se délivrent de leurs douleurs.

4 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.

Leurs petits deviennent forts, ils grandissent dans les champs, ils s’en vont et ne reviennent pas à elles.

5 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?

Qui a lâché l’âne sauvage? qui a délié les liens de l’onagre,

6 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.

Auquel j’ai donné le désert pour maison, et la terre salée pour demeure?

7 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.

Il se rit du tumulte de la ville, il n’entend pas le cri du conducteur.

8 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.

Il parcourt les montagnes pour trouver sa pâture, et il est en quête de tout ce qui est vert.

9 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?

Le buffle voudra-t-il être à ton service? Passera-t-il la nuit auprès de ta crèche?

10 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?

Attacheras-tu le buffle par sa corde dans le sillon? Hersera-t-il les vallées après toi?

11 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?

Auras-tu confiance en lui, parce que sa force est grande, et lui abandonneras-tu ton labeur?

12 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?

Te fieras-tu à lui pour rentrer ce que tu as semé, et rassemblera-t-il [le blé] dans ton aire?

13 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?

L’aile de l’autruche bat joyeusement: ce sont les plumes et le plumage de la cigogne;

14 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.

Toutefois elle abandonne ses œufs à la terre et les chauffe sur la poussière,

15 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.

Et elle oublie que le pied peut les écraser et la bête des champs les fouler;

16 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.

Elle est dure avec ses petits comme s’ils n’étaient pas à elle; son labeur est vain, sans qu’elle s’en émeuve.

17 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.

Car Dieu l’a privée de sagesse, et ne lui a pas départi l’intelligence.

18 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.

Quand elle s’enlève, elle se moque du cheval et de celui qui le monte.

19 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?

Est-ce toi qui as donné au cheval sa force? Est-ce toi qui as revêtu son cou d’une crinière flottante?

20 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!

Est-ce toi qui le fais bondir comme la sauterelle? Son ronflement magnifique est terrible.

21 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.

Il creuse [le sol] dans la plaine et se réjouit de sa force; il sort à la rencontre des armes;

22 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.

Il se rit de la frayeur et ne s’épouvante pas, et il ne se tourne pas devant l’épée.

23 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.

Sur lui retentit le carquois, brillent la lance et le javelot.

24 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.

Frémissant et agité, il dévore le sol, et ne peut se contenir quand sonne la trompette.

25 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.

Au bruit de la trompette, il dit: Ha! ha! et de loin il flaire la bataille, le tonnerre des chefs et le tumulte.

26 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?

Est-ce par ton intelligence que l’épervier prend son essor et qu’il étend ses ailes vers le midi?

27 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?

Est-ce à ta parole que l’aigle s’élève et qu’il bâtit haut son aire?

28 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.

Il demeure dans les rochers et y fait son habitation, sur la dent du rocher et sur les hautes cimes.

29 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.

De là il épie sa nourriture, ses yeux regardent dans le lointain.

30 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.

Ses petits sucent le sang, et là où sont les tués, là il est.