Job 30

1 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

Ahinlah tun vang apateu kelngoi chinga pang kauicha ho toh lhaikhom dinga jong lhing joulou mihem, kasanga dong jo golhang khangdong ho nuisat bep in kaum doh tai.

2 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?

Amaho khu keija dinga tamtah'a pha ahiuvin, hiche ho chu von sesa lungset um ahiuve.

3 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.

Amaho chu akel thoh jeh uva gong ahiuvin, chuleh nel phai gam mihem chen louna leh gaso talou leiset muthim gam'a chu jam ah ahiuve.

4 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.

Hiti chun amahon hamboh lah a konin gamlah a na eng ho chu akilo uvin chuleh muntheh phung jung ho chu akilah un anejiuve.

5 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

Amaho chu mihem kiloikhom na a konna kidel mangah ahiuvin, chuleh gucha ahijeh uvin mihem ten amaho chu asamse jiuvin ahi.

6 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.

Hiti chun gom kokhuh thuhtah tah lah a timul thou pumin leiko lah leh songpi ho lah a chun ching uve.

7 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,

Amaho chu hamboh lah a sa loupitah a aum bangun a ao chehchuh jiuvin thahpi ho noija chun alhaikhom jiuve.

8 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

Amaho chu kiloikhomna a kon kipaidoh mingol minbeiho ahiuve.

9 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;

Chuleh tun amahon pao ngeilou louvin isah loutah in einuisat jiuvin eiphin phin jiuve.

10 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.

Amahon iman eisep pouvin chuleh kamaija chil set khumpeh ding tailouvin kakomah ahung pouve.

11 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.

Ijeh inem itile Pathen in kathal khao eisattan peh in aman eisuhnem ahin, hijeh a chu thuneina umnaho jouse chu apaimang u ahi.

12 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

Hiche akideldoh ho chun kamaichang tah a eidoudal un, kilhon changnam pet dingin eisol un chuleh kalampi ah thang eikampeh uve.

13 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.

Amahon kalamlhah jouse eikha peh un chule keiman eikithopi ding koimacha kaneilou ahet jeh uvin eisuhmang nathei diuvin abolthei jouseu abol'un ahi.

14 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.

Amaho muntinna konin kakomah ahungun keima kalhah suh pet in amaho kachungah akichom uve.

15 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

Tun vang kicha tah in kahingin eikijabol najouse huilah a akithe mangin kanei leh kagou jouse meilhang kitol mang bangin amangthah soh tai.

16 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.

Chuleh tua hi kahinkho along mang ahitan, kanikho ho jong genthei hesoh nan eihen den tai.

17 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

Jan teng kagu kachang ho natnan alodim jin hichun tang louhel in eichip eichip ji'e.

18 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

Khuthat tah in Pathen in ka sangkhol eilah peh in ka sangkhol ngong ah eimanchah kheh in ahi.

19 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.

Aman bonlhoh lah a eisep lut in keima hi leivui leh vutvam sanga jong panna beijo kahi.

20 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.

Nahenga hung tao kahi O Pathen, ahinlah nangin nei donbut pon, namasang a ding kahin, ahin nangin vet ding'in jong neigo poi.

21 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.

Keija dinga lungsetna beihel nahung hitai. Nathahat na chu kei engbol nan namange.

22 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

Nangin chimpei lah a neisep lut in chuleh huipi kinong in nei sumange.

23 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.

Chuleh nangin mihing jouse lhunna kathina ding munna chu neisol ahi ti kahei.

24 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

Tahbeh mongin genthei hahsatna a kithopi ngaicha ahung tao tengule koima cha hiche genthei thoh ho lang ngan kihei pouvinte.

25 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

Hahsatna toh ho dinga kapji kahi lou ham? Vaicha genthei tedinga nasatah a ka genthei pi ji hilou ham?

26 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.

Hijeh chun thilpha kave jin ahinlah hiche sang chun thilphalou joh chu ahung jin ahi.

27 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

Kalungthim agentheijin chuleh cholngahna kanei theipoi. Kagentheina nikho te hin eisu genthei lheh e.

28 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.

Nisavah umlouna muthim lah a kavah len mipi kigol toh chet lah a kadingin kithopi ngaichan kakap e.

29 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.

Hiche ho khellin keima gam-ui sopipa simbupi toh kikoppan eiki ngaiton ahi.

30 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.

Kavun ho aduplha soh tan chule kagu kachang ho jouse khosih in kati apeh henhun e.

31 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.

Ka selangdah gin in jong lungkham la ahin sa in katheile gin jong kana ogin in aginge.