Job 19
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Then answered Job, and said,
2 Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?
How long will ye grieve my soul, and crush me with words?
3 Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.
These ten times have ye reproached me: ye are not ashamed when ye show yourselves as strangers to me.
4 Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.
Yea, if it be indeed that I have erred, let my error remain with myself.
5 Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,
But if indeed ye wish to magnify yourselves above me, and to prove against me my disgrace:
6 så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.
Then know for certain that God hath bent me down, and hath laid his net all around me.
7 Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.
Behold, I cry out concerning the violence [done me], but I am not answered: I entreat aloud, but there is no justice.
8 Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.
My road hath he fenced up, so that I cannot pass out; and on my paths he placeth darkness.
9 Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.
My glory hath he stripped from me, and removed the crown of my head.
10 Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.
He hath pulled me down on every side, and I am going hence; and he hath rooted up like a tree my hope.
11 Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.
He hath also kindled against me his wrath, and he counteth me with himself as one of his adversaries.
12 Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.
Altogether come on his troops, and make level against me their way, and encamp round about my tent.
13 Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.
My brothers hath he removed far from me, and my acquaintance are entirely estranged from me.
14 Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.
My near of kin have withdrawn, and those befriended by me have forgotten me.
15 Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.
Ye that sojourn in my house, and my maid-servants, regard me as a stranger: an alien am I become in their eyes.
16 Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.
I call for my servant, but he will not answer, though I were to entreat him with my mouth.
17 Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.
My breath is become nauseous to my wife, and my caressing, to the children of my own body.
18 Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
Yea, children even despise me: I rise up, but they speak against me.
19 Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.
All that have had my confidence abominate me; and those whom I have loved are turned against me.
20 Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
To my skin and to my flesh my bones do cleave, and I must sustain myself with the gums of my teeth.
21 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.
Spare me, spare me, O ye, my friends; for the hand of God hath touched me.
22 Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?
Why will ye persecute me as God [hath done], and will never be satisfied with my flesh?
23 Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,
Oh who would but grant, that my words might be written down! oh who would grant that they were entered in a book!
24 ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!
That they were hewn with an iron pen and [blackened with] lead for eternity in the hard rock!
25 Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.
And well I know that my redeemer liveth, and that he will remain as the last after the creatures of the dust [are passed away];
26 Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
And after my skin is cut to pieces will this be: and then freed from my body shall I behold God;
27 Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.
Whom I shall myself behold to my happiness, and whom my eyes will see, and not as a stranger, [when even] my reins are consumed within my bosom.
28 Men när I tänken: "huru skola vi icke ansätta honom!" -- såsom vore skulden att finna hos mig --
But if ye should say, How will we pursue him? seeing the root of the matter is found in me:
29 då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.
Then have dread for yourselves of the sword; for the wrath [which ye excite] is an iniquity that bringeth the sword; in order that ye may know there is one that judgeth [in the world].
