Job 15
1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
Da tok Elifas fra Teman til orde og sa:
2 Skall en vis man tala så i vädret och fylla upp sitt bröst med östanvind?
Svarer vel en vis mann med en kunnskap som bare er vind, og fyller han sitt indre med stormvær?
3 Skall han försvara sin sak med haltlöst tal, med ord som ingenting bevisa?
Vil han vel forsvare sin sak med ord som ikke nytter, og med tale hvormed han intet utretter?
4 Än mer, du gör gudsfruktan om intet och kommer med klagolåt inför Gud.
Du nedbryter endog gudsfrykten og svekker andakten for Guds åsyn;
5 Ty din ondska lägger dig orden i munnen, och ditt behag står till illfundigt tal.
for din synd legger ordene i din munn, og du velger falske menns tale.
6 Så dömes du nu skyldig av din mun, ej av mig, dina egna läppar vittna emot dig.
Din egen munn domfeller dig, ikke jeg; dine leber vidner mot dig.
7 Var du den första människa som föddes, och fick du liv, förrän höjderna funnos?
Blev du født først av alle mennesker, eller kom du til verden før alle haugene var til?
8 Blev du åhörare i Guds hemliga råd och fick så visheten i ditt våld?
Har du vært tilhører i Guds lønnlige råd og der tilranet dig visdom?
9 Vad vet du då, som vi icke veta? Vad förstår du, som ej är oss kunnigt?
Hvad vet du som vi ikke vet? Hvad forstår du som er ukjent for oss?
10 Gråhårsman och åldring finnes också bland oss, ja, en som övergår din fader i ålder.
Det er blandt oss en som er både gammel og gråhåret, rikere på dager enn din far.
11 Försmår du den tröst som Gud har att bjuda, och det ord som i saktmod talas med dig?
Er Guds trøsteord for lite for dig, og et ord som er talt i saktmodighet til dig?
12 Vart föres du hän av ditt sinne, och varför välva dina ögon så,
Hvorfor lar du dig rive med av ditt hjerte, og hvorfor gnistrer dine øine? -
13 i det du vänder ditt raseri mot Gud och öser ut ord ur din mun?
siden du vender din vrede mot Gud og lar ordene strømme fra din munn.
14 Vad är en människa, att hon skulle vara ren? Vad en av kvinna född, att han skulle vara rättfärdig?
Hvad er et menneske, at han skulde være ren, og en som er født av en kvinne, at han skulde være rettferdig?
15 Se, ej ens på sina heliga kan han förlita sig, och himlarna äro icke rena inför hans ögon;
Endog på sine hellige stoler han ikke, og himlene er ikke rene i hans øine,
16 huru mycket mindre då den som är ond och fördärvad, den man som läskar sig med orättfärdighet såsom med vatten!
langt mindre da en vederstyggelig, en fordervet, en mann som drikker urett som vann.
17 Jag vill kungöra dig något, så hör nu mig; det som jag har skådat vill jag förtälja,
Jeg vil kunngjøre dig noget, hør på mig! Hvad jeg har sett, det vil jeg fortelle,
18 vad visa män hava gjort kunnigt, lagt fram såsom ett arv ifrån sina fäder,
det som vise menn forkynner og ikke har dulgt, det som de mottok fra sine fedre,
19 ifrån dem som allena fingo landet till gåva, och bland vilka ingen främling ännu hade trängt in:
til hvem landet alene var gitt, og blandt hvem ingen fremmed hadde draget igjennem.
20 Den ogudaktige har ångest i alla sina dagar, under de år, helt få, som beskäras en våldsverkare.
En ugudelig lever i angst alle sine dager, og få i tall er de år som er gjemt for voldsmannen.
21 Skräckröster ljuda i hans öron; när han är som tryggast, kommer förhärjaren över honom.
Redselstoner lyder i hans ører; midt i freden kommer ødeleggeren over ham.
22 Han har intet hopp om räddning ur mörkret, ty svärdet lurar på honom.
Han tror ikke han skal komme tilbake fra mørket, og han er utsett til å falle for sverdet.
23 Såsom flykting söker han sitt bröd: var är det? Han förnimmer att mörkrets dag är för handen.
Han flakker om efter brød og spør: Hvor er det å finne? Han vet at en mørkets dag står ferdig ved hans side.
24 Ångest och trångmål förskräcka honom, han nedslås av dem såsom av en stridsrustad konung.
Nød og trengsel forferder ham; den overvelder ham, lik en stridsrustet konge,
25 Ty mot Gud räckte han ut sin hand, och mot den Allsmäktige förhävde han sig;
fordi han rakte ut sin hånd mot Gud og våget å trosse den Allmektige,
26 han stormade mot honom med trotsig hals, med sina sköldars ryggar i sluten hop;
stormet frem mot ham med opreist nakke, med sine skjolds tette tak,
27 han höljde sitt ansikte med fetma och samlade hull på sin länd;
fordi han dekket sitt ansikt med sin fedme og la fett på sin lend
28 han bosatte sig i städer, dömda till förstöring, i hus som ej fingo bebos, ty till stenhopar voro de bestämda.
og bodde i ødelagte byer, i hus hvor ingen skulde bo, og som var bestemt til å bli grusdynger.
29 Därför bliver han ej rik, och hans gods består ej, hans skördar luta ej tunga mot jorden.
Han blir ikke rik, og hans gods varer ikke ved, og hans grøde luter ikke mot jorden.
30 Han kan icke undslippa mörkret; hans telningar skola förtorka av hetta, och själv skall han förgås genom Guds muns anda.
Han slipper ikke ut av mørket; ildslue skal tørke hans kvister, og han skal komme bort ved hans munns ånde.
31 I sin förvillelse må han ej lita på vad fåfängligt är, ty fåfänglighet måste bliva hans lön.
Ei sette han sin lit til det som forgjengelig er! Da narrer han sig selv, for bare forgjengelighet blir hans vederlag.
32 I förtid skall hans mått varda fyllt, och hans krona skall ej grönska mer.
Før hans dag kommer, blir det opfylt, og hans gren grønnes ikke.
33 Han bliver lik ett vinträd som i förtid mister sina druvor, lik ett olivträd som fäller sina blommor.
Han blir som et vintre som mister sine druer før de er modne, og som et oljetre som feller sine blomster;
34 Ty den gudlöses hus förbliver ofruktsamt, såsom eld förtär hyddor där mutor tagas.
for den gudløses hus er ufruktbart, og ild fortærer deres telter som lar sig underkjøpe.
35 Man går havande med olycka och föder fördärv; den livsfrukt man alstrar är ett sviket hopp.
De undfanger ulykke og føder nød, og deres morsliv fostrer svik.
