Psaltaren 35
1 Av David. Gå till rätta, HERRE, med dem som gå till rätta med mig; strid mot dem som strida mot mig.
Av David. Trett, Herre, med dem som tretter med mig! Strid mot dem som strider mot mig!
2 Fatta sköld och skärm, och stå upp till min hjälp;
Grip skjold og verge og reis dig til hjelp for mig!
3 drag fram spjutet, och spärra vägen för mina förföljare. Säg till min själ: "Jag är din frälsning."
Dra spydet frem og steng veien for mine forfølgere! Si til min sjel: Jeg er din frelse!
4 Må de komma på skam och blygas, som stå efter mitt liv; må de vika tillbaka och varda utskämda, som hava ont i sinnet mot mig.
La dem blues og bli til skamme som står mig efter livet! La dem vike tilbake med skam som tenker ondt imot mig!
5 Må de bliva såsom agnar för vinden, och HERRENS ängel drive dem bort.
La dem bli som agner for vinden, og Herrens engel støte dem bort!
6 Deras väg blive mörk och slipprig, och HERRENS ängel drive dem bort.
La deres vei bli mørk og glatt, og Herrens engel forfølge dem!
7 Ty utan sak hava de försåtligen tillrett sin nätgrop för mig, utan sak hava de grävt en grav för mitt liv.
For uten årsak har de lønnlig gjort i stand sin garngrav for mig, uten årsak har de gravd en grav for mitt liv.
8 Fördärv komme över den mannen oförtänkt, det nät han har utlagt må fånga honom; ja, till sitt fördärv falle han själv däri.
La ødeleggelse komme over ham, uten at han merker det, og la hans garn som han lønnlig har utlagt, fange ham, la ham falle i det til sin ødeleggelse!
9 Men min själ skall fröjda sig i HERREN och vara glad över hans frälsning.
Da skal min sjel glede sig i Herren, fryde sig i hans frelse;
10 Alla ben i min kropp skola säga: "HERRE, vem är dig lik, du som räddar den betryckte från den som är honom för stark, den betryckte och fattige ifrån den som plundrar honom?"
alle mine ben skal si: Herre, hvem er som du, du som frir den elendige fra den som er ham for sterk, og den elendige og fattige fra den som plyndrer ham?
11 Orättfärdiga vittnen träda fram; de utfråga mig om det jag icke vet.
Der opstår urettferdige vidner, de spør mig om det jeg ikke vet.
12 De löna mig med ont för gott; övergiven är min själ.
De gjengjelder mig godt med ondt; min sjel er forlatt.
13 Jag åter bar sorgdräkt, när de voro sjuka, jag späkte min själ med fasta, jag bad med nedsänkt huvud;
Og jeg, jeg klædde mig i sørgeklær, da de var syke; jeg plaget min sjel med faste, og min bønn vendte tilbake til min barm.
14 såsom gällde det min vän, min broder, så skickade jag mig; lik den som sörjer sin moder gick jag sorgklädd och lutande.
Jeg gikk omkring, som om det var min venn, min bror; jeg gikk nedbøiet i sørgeklær som en som sørger over sin mor.
15 Men de glädja sig över mitt fall och rota sig samman; ja, eländiga människor, som jag icke känner, rota sig samman mot mig, de smäda mig utan uppehåll.
Men nu da jeg vakler, gleder de sig og flokker sig sammen; skarns-folk flokker sig om mig uten at jeg visste det; de sønderriver og hviler ikke.
16 Dessa gudlösa, som driva gyckel för en kaka bröd, bita ihop tänderna mot mig.
Som skamløse som spotter for et stykke brød, skjærer de tenner imot mig.
17 Herre, huru länge skall du se härpå? Ryck min själ undan det fördärv de bereda, och mitt liv undan lejonen.
Herre, hvor lenge vil du se til? Fri min sjel ut fra deres ødeleggelser, mitt eneste fra de unge løver.
18 Då skall jag tacka dig i den stora församlingen, och bland mycket folk skall jag lova dig.
Jeg vil prise dig i en stor forsamling, love dig blandt meget folk.
19 Låt icke dem få glädja sig över mig, som utan skäl äro mina fiender; låt icke dem som utan sak hata mig få blinka med ögonen.
La ikke dem glede sig over mig, som uten grunn er mine fiender! La ikke dem som hater mig uten årsak, blinke med øiet!
20 Ty det är icke frid som de tala; nej, svekets ord tänka de ut mot de stilla i landet.
For de taler ikke fred, men optenker svik mot de stille i landet.
21 De spärra upp munnen mot mig; de säga: "Rätt så, rätt så, nu se vi det med egna ögon!"
Og de lukker sin munn vidt op imot mig, de sier: Ha, ha! Der ser vårt øie!
22 Du, HERRE, ser det; tig icke. Herre, var icke långt ifrån mig.
Du ser det, Herre, ti ikke! Herre, vær ikke langt borte fra mig!
23 Vakna och stå upp för att skaffa mig rätt, för att utföra min sak, du min Gud och Herre.
Våkn op og bli våken for å gi mig rett, min Gud og Herre, for å føre min sak!
24 Skaffa mig rätt efter din rättfärdighet, HERRE, min Gud, och låt dem icke få glädja sig över mig.
Døm mig efter din rettferdighet, Herre min Gud, og la dem ikke glede sig over mig!
25 Låt dem icke säga i sina hjärtan: "Rätt så, det gick såsom vi ville!" Låt dem icke säga: "Vi hava fördärvat honom."
La dem ikke si i sitt hjerte: Ha! Efter ønske! La dem ikke si: Vi har opslukt ham!
26 Må alla komma på skam och blygas, som glädja sig över min ofärd. Med skam och blygd må de varda klädda, som förhäva sig över mig.
La alle dem få skam og bli til skamme som gleder sig ved min ulykke! La dem som ophøier sig over mig, klæs i skam og skjensel!
27 Men må de jubla och glädja sig, som unna mig min rätt, och må de alltid kunna säga: "Lovad vare HERREN, han som unnar sin tjänare gott!"
La dem juble og glede sig som unner mig min rett, og la dem alltid si: Høilovet være Herren, som unner sin tjener at det går ham vel!
28 Då skall min tunga förkunna din rättfärdighet och hela dagen ditt lov.
Da skal min tunge synge om din rettferdighet, hele dagen om din pris.
