Hebreerbrevet 6
1 Låtom oss därför lämna bakom oss de första grunderna av läran om Kristus och gå framåt mot det som hör till fullkomningen; låtom oss icke åter lägga grunden med bättring från döda gärningar och med tro på Gud,
Therefore, let us leave behind the elementary teaching about the Christ and press on to perfection, not always laying over again a foundation of repentance for a lifeless formality, of faith in God –
2 med undervisning om dop och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och en evig dom. (aiōnios g166)
teaching concerning baptisms and the laying on of hands, the resurrection of the dead and a final judgment. (aiōnios g166)
3 Ja, detta vilja vi göra, såframt Gud eljest tillstädjer det.
Yes and, with God’s help, we will.
4 Ty dem till vilka ljuset en gång har kommit, och som hava smakat den himmelska gåvan och blivit delaktiga av helig ande,
For if those who were once for all brought into the light, and learned to appreciate the gift from heaven, and came to share in the Holy Spirit,
and learned to appreciate the beauty of the divine message, and the new powers of the coming age – (aiōn g165)
6 men som ändå hava avfallit -- dem är det omöjligt att återföra till ny bättring, eftersom de på nytt korsfästa Guds Son åt sig och utsätta honom för bespottelse.
if those, I say, fell away, it would be impossible to bring them again to repentance; they would be crucifying the Son of God over again for themselves, and exposing him to open contempt.
7 Det är ju så, att den jord som indricker regnet, när det titt och ofta strömmar ned däröver, och som framalstrar växter, dem till gagn för vilkas räkning den brukas, den jorden får välsignelse från Gud.
Ground that drinks in the showers that from time to time fall on it, and produces vegetation useful to those for whom it is tilled, receives a blessing from God;
8 Den åter som bär törne och tistel, den är ingenting värd och är förbannelsen nära, och slutet bliver att den avbrännes med eld.
but, if it bears thorns and thistles, it is regarded as worthless, it is in danger of being cursed, and its end will be the fire.
9 Men i fråga om eder, I älskade, äro vi vissa om vad bättre är, och vad som länder till frälsning, om vi ock nu tala på detta sätt.
But about you, dear friends, even though we speak in this way, we are confident of better things – of things that point to your salvation.
10 Ty Gud är icke orättvis, så att han förgäter vad I haven verkat, och vilken kärlek I bevisaden mot hans namn, då I tjänaden de heliga, såsom I ännu gören.
For God is not unjust; he will not forget the work that you did, and the love that you showed for his name, in sending help to your fellow Christians – as you are still doing.
11 Men vår åstundan är att var och en av eder visar samma nit att intill änden bevara full visshet i sitt hopp,
But our great desire is that every one of you should be equally earnest to attain to a full conviction that our hope will be fulfilled, and that you should keep that hope to the end.
12 så att I icke bliven tröga, utan bliven efterföljare åt dem som genom tro och tålamod få till arvedel vad utlovat är.
Then you will not show yourselves slow to learn, but you will copy those who, through faith and patience, are now entering upon the enjoyment of God’s promises.
13 Ty när Gud gav löftet åt Abraham, svor han vid sig själv -- eftersom han icke hade någon högre att svärja vid --
When God gave his promise to Abraham, since there was no one greater by whom he could swear, he swore by himself.
14 och sade: "Sannerligen, jag skall rikligen välsigna dig och storligen föröka dig."
His words were – “I will assuredly bless you and increase your numbers.”
15 Och när denne tåligt förbidade, fick han så vad utlovat var.
And so, after patiently waiting, Abraham obtained the fulfilment of God’s promise.
16 Människor svärja ju vid den som är högre än de, och eden tjänar dem till bekräftelse och gör en ände på all tvist.
People, of course, swear by what is greater than themselves, and with them an oath is accepted as putting a matter beyond all dispute.
17 Därför, när Gud ville för dem som skulle få till arvedel vad löftet innebar ännu kraftigare bevisa oryggligheten av sitt rådslut, lade han därtill en ed.
And therefore God, in his desire to show, with unmistakable plainness, to those who were to enter on the enjoyment of what he had promised, the unchangeableness of his purpose, bound himself with an oath.
18 Så skulle vi genom två oryggliga utsagor, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga, undfå en kraftig uppmuntran, vi som hava sökt vår räddning i att hålla fast vid det hopp som ligger framför oss.
For he intended us to find great encouragement in these two unchangeable things, which make it impossible for God to prove false – we, I mean, who fled for safety where we might lay hold on the hope set before us.
19 I det hoppet hava vi ett säkert och fast själens ankare, som når innanför förlåten,
This hope is an anchor for our souls, secure and strong, and it reaches into the sanctuary that lies behind the curtain,
