Psaltaren 88
1 En sång, en psalm av Koras söner; för sångmästaren, till Mahalat-leannót; en sång av esraiten Heman. HERRE, min frälsnings Gud, dag och natt ropar jag inför dig.
He waiata, he himene ma nga tama a Koraha. Ki te tino kaiwhakatangi. Maharata Reanoto. He Makiri na Hemana Eterahi. E Ihowa, e te Atua o toku whakaoranga, he tangi taku ki tou aroaro i te ao, i te po.
2 Låt min bön komma inför ditt ansikte, böj ditt öra till mitt rop.
Kia tae atu taku inoi ki tou aroaro: whakatitahatia mai tou taringa ki taku tangi.
Kua ki hoki toku wairua i te pouri, a e whakatata ana toku ora ki te reinga. (Sheol h7585)
4 Jag är aktad lik dem som hava farit ned i graven, jag är såsom en man utan livskraft.
Kua taua tahitia ahau me te hunga e heke ana ki te rua; e rite ana ahau ki te tangata kahore ona awhina!
5 Jag är övergiven bland de döda, lik de slagna som ligga i graven, dem på vilka du icke mer tänker, och som äro avskilda från din hand.
I maka ki waenga i nga tupapaku, me he tangata i patua e takoto ana i te urupa, kahore nei e maharatia e koe i muri; he mea momotu ke ratou na tou ringa.
6 Ja, du har sänkt mig ned underst i graven, ned i mörkret, ned i djupet.
Kua whakatakotoria ahau e koe ki te rua i raro riro, ki te pouri, ki nga rire.
7 Din vrede vilar tungt på mig, och alla dina böljors svall låter du gå över mig. (Sela)
E pehia ana ahau e tou riri, e pakia ana hoki e koe ki au ngaru katoa. (Hera)
8 Du har drivit mina förtrogna långt bort ifrån mig; du har gjort mig till en styggelse för dem; jag ligger fången och kan icke komma ut.
Kua whakamataratia atu e koe oku hoa kia tawhiti i ahau: kua meinga ahau e koe hei mea whakarihariha ki a ratou: kua uakina mai ahau, a kahore e puta ki waho.
9 Mitt öga förtvinar av lidande; HERRE, jag åkallar dig dagligen, jag uträcker mina händer till dig.
Kua he toku kanohi i te tangihanga: e karanga ana ahau ki a koe, e Ihowa, i nga ra katoa, kua totoro hoki oku ringa ki a koe.
10 Gör du väl under för de döda, eller kunna skuggorna stå upp och tacka dig? (Sela)
Tera ranei koe e mahi merekara ki nga tupapaku? E ara koia te hunga kua mate ki te whakamoemiti ki a koe? (Hera)
11 Förtäljer man i graven om din nåd, i avgrunden om din trofasthet?
Ka kauwhautia ranei tou aroha i roto i te urupa? tou pono i roto i te ngaromanga?
12 Känner man i mörkret dina under, och din rättfärdighet i glömskans land?
E matauria koia au mea whakamiharo i roto i te pouri? tou tika i te whenua o te warewaretanga?
13 Men jag ropar till dig, HERRE, och bittida kommer min bön dig till mötes.
Ko ahau ia kua karanga ki a koe, e Ihowa: a i te ata ka tae atu taku inoi ki tou aroaro.
14 Varför förkastar du, HERRE, min själ, varför döljer du ditt ansikte för mig?
He aha, e Ihowa, i panga ai toku wairua e koe? He aha i huna ai tou mata ki ahau?
15 Betryckt är jag och döende allt ifrån min ungdom; jag måste bära dina förskräckelser, så att jag är nära att förtvivla.
No toku tamarikitanga ake ano i pakia ai ahau, i whakahemohemo ai: i ahau e pehia ana e au whakawehi, ka pororaru noa iho.
16 Din vredes lågor gå över mig, dina fasor förgöra mig.
I tika tou riri nui ma runga i ahau; kua haukotia ahau e au mea whakawehi.
17 De omgiva mig beständigt såsom vatten, de kringränna mig allasammans.
Ano he wai ratou ki te karapoti i ahau i te ra roa nei; hui tahi ratou ki te taiawhio i ahau.
18 Du har drivit vän och frände långt bort ifrån mig; i mina förtrognas ställe har jag nu mörkret.
Kua wehea e koe kia tawhiti atu i ahau te hoa hei aroha mai, me oku hoa ki roto ki te pouri.
