Psaltaren 73
1 En psalm av Asaf. Sannerligen, Gud är god mot Israel, mot dem som hava rena hjärtan.
En Psalm Assaphs. Visserliga hafver Israel Gud till tröst, der man rent hjerta hafver.
2 Men jag hade så när stapplat med mina fötter, mina steg voro nära att slinta;
Men jag hade sånär stapplat med mina fötter; mine steg hade fulltnär sluntit.
3 ty jag upptändes av avund mot de övermodiga, när jag såg att det gick dem väl i deras ogudaktighet.
Ty mig förtröt om de stortaliga, då jag såg, att dem ogudaktigom väl gick.
4 Ty fria ifrån vedermödor äro de till sin död, och deras hull är frodigt.
Ty de äro i ingen dödsfara, utan stå faste såsom ett palats.
5 De komma icke i olycka såsom andra dödliga och varda icke plågade såsom andra människor.
De äro icke i olycko, såsom andra menniskor, och varda icke, såsom andra menniskor, plågade.
6 Därför är högmod deras halsprydnad, våld den klädnad som höljer dem.
Derföre måste deras stolthet vara en kostelig ting, och deras öfvervåld måste heta allt väl gjordt.
7 Ur fetma skåda deras ögon fram, deras hjärtans inbillningar hava intet mått.
De svälla i ansigtet som en fet buk; de göra hvad dem lyster.
8 De håna och tala förtryck i sin ondska; med höga åthävor tala de.
De förakta all ting, och tala illa derom; och tala och lasta högmodeliga.
9 Med sin mun stiga de upp i himmelen, och deras tunga far fram på jorden;
Hvad de tala, det måste vara taladt neder af himmelen; hvad de säga, det måste gälla på jordene.
10 därför vänder sig deras folk till dem och super så in vattnet i fulla drag.
Derföre faller dem den menige man till; förty de nyttja deras vatten tillfyllest;
11 Och de säga: »Huru skulle Gud kunna veta det? Skulle sådan kunskap finnas hos den Högste?»
Och säga: Hvad skulle Gud fråga efter dem? Hvad skulle den Högste sköta om dem?
12 Ja, så är det med de ogudaktiga; det går dem alltid väl, och de växa i makt.
Si, det äro de ogudaktige, de äro lyckosamme i verldene, och varda rike.
13 Sannerligen, förgäves bevarade jag mitt hjärta rent och tvådde mina händer i oskuld;
Skall det då fåfängt vara, att mitt hjerta ostraffeliga lefver, och jag mina händer i oskyldighet tvår;
14 jag vart dock plågad hela dagen, och var morgon kom tuktan över mig.
Och varder plågad dagliga, och min näpst är hvar morgon för handene?
15 Om jag hade sagt: »Så vill jag lära», då hade jag svikit dina barns släkte.
Jag hade fulltnär så sagt som de; men si, dermed hade jag fördömt all din barn, som någon tid varit hafva.
16 När jag nu tänkte efter för att begripa detta, syntes det mig alltför svårt,
Jag tänkte till att jag det begripa måtte; men det var mig för svårt;
17 till dess jag trängde in i Guds heliga rådslut och aktade på dess ände.
Tilldess jag gick in uti Guds helgedom, och märkte uppå deras ända.
18 Sannerligen, på slipprig mark ställer du dem, du störtar dem ned i fördärv.
Men du satte dem på det hala, och förstörte dem i grund.
19 Huru varda de ej till intet i ett ögonblick! De förgås och få en ände med förskräckelse.
Huru snart varda de till intet! De förgås, och få en ända med förskräckelse.
20 Såsom det är med en dröm, när man vaknar, o Herre, så aktar du dem för intet, såsom skuggbilder, när du vaknar.
Såsom en dröm, när en uppvaknar; så gör du, Herre, deras beläte i stadenom försmädt.
21 När mitt hjärta förbittrades och jag kände styng i mitt inre,
Men det gör mig ondt i hjertat, och stinger mig i mina njurar;
22 då var jag oförnuftig och förstod intet; såsom ett oskäligt djur var jag inför dig.
Att jag måste vara en dåre, och intet veta; och måste vara som ett vilddjur för dig.
23 Dock förbliver jag städse hos dig; du håller mig vid min högra hand.
Likväl blifver jag städse vid dig; ty du håller mig vid mina högra hand.
24 Du skall leda mig efter ditt råd och sedan upptaga mig med ära.
Du leder mig efter ditt råd, och upptager mig på ändalyktone med äro.
25 Vem har jag i himmelen utom dig! Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden.
När jag hafver dig, så frågar jag efter himmel och jord intet.
26 Om än min kropp och min själ försmäkta, så är dock Gud mitt hjärtas klippa och min del evinnerligen.
Om mig än kropp och själ försmäktade, så äst du dock, Gud, alltid mins hjertas tröst, och min del.
27 Ty se, de som hava vikit bort ifrån dig skola förgås; du förgör var och en som trolöst avfaller från dig.
Ty si, de som ifrå dig vika, de skola förgås. Du förgör alla dem som emot dig hor bedrifva.
28 Men jag har min glädje i att hålla mig intill Gud; jag söker min tillflykt hos Herren, HERREN, för att kunna förtälja alla dina gärningar.
Men det är min glädje, att jag håller mig intill Gud, och sätter mitt hopp till Herran, Herran, att jag må förkunna, huru du det gör.
