Psaltaren 49
1 För sångmästaren; av Koras söner; en psalm. Hören detta, alla folk, lyssnen härtill, I alla som leven i världen,
Janjiño zao, ry kilakila ondatio; manokilaña ravembia, ze hene mpimone’ ty tane toy;
2 både låga och höga, rika såväl som fattiga.
Ty ambane naho ty ambone, ty mpañaleale miharo ami’ty rarake.
3 Hin mun skall tala visdom, och mitt hjärtas tanke skall vara förstånd.
Hivolan-kihitse ty vavako, vaho ho ereñeren-troko ty hilala.
4 Jag vill böja mitt öra till lärorikt tal, jag vill yppa vid harpan min förborgade kunskap.
Hatokilako mb’am- pandrazañan-drehake ty sofiko. ho ventareko an-dokanga ty tafatòñoko,
5 Varför skulle jag frukta i olyckans dagar, när mina förföljares ondska omgiver mig?
Ino ty hahahembañ’ ahiko an-tsan-kankàñe, ie miarikoboñe ahy ty hatsivokara’ o mpañonjo-tomitse amakoo,
6 De förlita sig på sina ägodelar och berömma sig av sin stora rikedom.
o mpiato amo fanaña’eoo, vaho mirengevok’ ami’ty habei’ o vara’eo?
7 Men sin broder kan ingen förlossa eller giva Gud lösepenning för honom.
Leo ondaty raike, ndra manao akore, tsy hahavoavily ty ain-dongo’e, ndra hibanabana jebañe aman’Añahare ho aze—
8 För dyr är lösen för hans själ och kan icke betalas till evig tid,
Loho sarotse ty vilin’ ai’e, tsy mete tsy hadoke kitro katroke:
9 så att han skulle få leva för alltid och undgå att se graven.
—t’ie ho veloñe nainai’e, tsy hahaoniñ’ i koboñey,
10 Nej, man skall se att visa män dö, att dårar och oförnuftiga förgås likasom de; de måste lämna sina ägodelar åt andra.
ie oni’e te mihomake o mahihitseo; songa mikenkañe ty minè naho i dagola, vaho apo’e amo ila’eo ty vara’e.
11 De tänka att deras hus skola bestå evinnerligen, deras boningar från släkte till släkte; de uppkalla jordagods efter sina namn.
Ty fitsakorean-tro’ iareo t’ie tsy ho modo o akiba’eo, naho ty fimoneña’ iareo mb’an-tariratse iaby kitro añ’afe’e, ie atao’e amy añara’ey i tane’ey.
12 Men en människa har, mitt i sin härlighet, intet bestånd, hon är lik fänaden, som förgöres.
Toe tsy mahatan-ty asi’e ondatio; le manahake o bibio t’ie mate.
13 Den vägen gå de, dårar som de äro, och de följas av andra som finna behag i deras tal. (Sela)
Izay ty fombà’ o sèretseo, naho o mandimbe iareoo, ze miantoke ty enta’ iareoo. Selà
14 Såsom en fårhjord drivas de ned till dödsriket, där döden bliver deras herde. Så få de redliga makt över dem, när morgonen gryr, medan deras skepnader förtäras av dödsriket och ej få annan boning. (Sheol h7585)
Hoe añondry iereo tinendry ho mb’an-kibory ao, ho mpiara’iareo ty havilasy; ho fehe’ o vañoñeo te maraindray; ho a’ i tsikeokeokey ty vinta’ iareo hihomak’ ao, tsy hanaña’ iareo akiba ka. (Sheol h7585)
15 Men min själ skall Gud förlossa ifrån dödsrikets våld, ty han skall upptaga mig. (Sela) (Sheol h7585)
Fe ho jebañen’ Añahare ami’ty haozara’ o kiborio ty fiaiko, le ho rambese’e. Selà (Sheol h7585)
16 Frukta icke, när en man bliver rik, när hans hus växer till i härlighet.
Ko hemban-drehe naho mihamaro ty vara’ ondaty, naho mitombo ty enge’ i anjomba’ey;
17 Ty av allt detta får han vid sin död intet med sig, och hans härlighet följer honom icke ditned.
F’ie mihomake, tsy eo ty hendese’e. tsy hañorik’ aze higodañe ao ty enge’e.
18 Om han ock prisar sig välsignad under sitt liv, ja, om man än berömmer dig, när du gör goda dagar,
Eka! nitata’e ty fiai’e te niveloñe: Nitsiririeñe t’ie niraorao.
19 så skall dock vars och ens själ gå till hans fäders släkte, till dem som aldrig mer se ljuset.
Homb’am-pimoneñan-droae’e ao re; tsy ho isa’e ka ty hazavàñe.
20 En människa som, mitt i sin härlighet, är utan förstånd, hon är lik fänaden, som förgöres.
T’indaty iasiañe, mete tsy maharendreke t’ie, manahake o bibio, hihomake.
