Psaltaren 142

1 En sång av David; en bön, när han var i grottan.

Гласом својим ка Господу вичем, гласом својим Господу се молим.

2 Jag höjer min röst och ropar till HERREN, jag höjer min röst och beder till HERREN.

Изливам пред Њим мољење своје, тугу своју пред Њим казујем,

3 Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer, min nöd kungör jag för honom.

Кад изнемогне у мени дух мој. Ти знаш стазу моју. На путу, којим ходим, сакрише ми замку.

4 När min ande försmäktar i mig, är du den som känner min stig. På den väg där jag skall gå hava de lagt ut snaror för mig.

Погледам надесно, и видим да ме нико не зна; нестаде ми уточишта, нико не мари за душу моју.

5 Skåda på min högra sida och se: där finnes ingen som kännes vid mig. Ingen tillflykt återstår för mig, ingen finnes, som frågar efter min själ.

Вичем к Теби, Господе; велим: Ти си уточиште моје, део мој на земљи живих.

6 Jag ropar till dig, o HERRE, jag säger: »Du är min tillflykt, min del i de levandes land.»

Чуј тужњаву моју; јер се мучим веома. Избави ме од оних који ме гоне, јер су јачи од мене.

7 Akta på mitt rop, ty jag är i stort elände; rädda mig från mina förföljare, ty de äro mig övermäktiga. För min själ ut ur fängelset, så att jag får prisa ditt namn. Omkring mig skola de rättfärdiga församlas, när du gör väl mot mig.

Изведи из тамнице душу моју, да славим име Твоје. Око мене ће се скупити праведници, кад ми учиниш добро.