Psaltaren 137

1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

Junto dos rios de Babylonia, ali nos assentámos e chorámos, quando nos lembrámos de Sião:

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

Sobre os salgueiros que ha no meio d'ella, pendurámos as nossas harpas.

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

Pois lá aquelles que nos levaram captivos, nos pediam uma canção; e os que nos destruiram, que os alegrassemos, dizendo; Cantae-nos uma das canções de Sião

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

Como cantaremos a canção do Senhor em terra estranha?

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

Se eu me esquecer de ti, ó Jerusalem, esqueça-se a minha direita da sua destreza.

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

Se me não lembrar de ti, apegue-se-me a lingua ao meu paladar; se não prefiro Jerusalem á minha maior alegria.

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

Lembra-te, Senhor, dos filhos de Edom no dia de Jerusalem, que diziam: Descobri-a, descobri-a até aos seus alicerces.

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

Ah! filha de Babylonia, que vaes ser assolada; feliz aquelle que te retribuir o pago que tu nos pagaste a nós.

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

Feliz aquelle que pegar em teus filhos e der com elles pelas pedras.