Psaltaren 120

1 En vallfartssång. Jag ropar till HERREN i min nöd, och han svarar mig.

Svētku dziesma. Es piesaucu To Kungu savās bēdās, un Viņš mani paklausa.

2 HERRE, rädda min själ från lögnaktiga läppar, från en falsk tunga.

Kungs, izglāb manu dvēseli no melkuļu lūpām un viltnieku mēlēm.

3 Varmed bliver du lönad, både nu och allt framgent, du falska tunga?

Ko viltīgā mēle Tev dos, jeb ko viņa Tev pieliks?

4 Jo, med en våldsverkares skarpa pilar och med glödande ginstkol.

Tā ir kā varoņa asas bultas, kā degošas paegļu ogles.

5 Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land och bo ibland Kedars hyddor!

Ak vai, man, ka esmu svešinieks iekš Mešeha, un ka man jādzīvo Kedara dzīvokļos.

6 Länge nog har min själ måst bo ibland dem som hata friden.

Par ilgu manai dvēselei dzīvot pie tiem, kas mieru ienīst.

7 Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord, äro de redo till strid.

Es turu mieru, bet tikko es runāju, tad tie ceļ ķildu.