Job 41
1 Kan du draga upp Leviatan med krok och med en metrev betvinga hans tunga?
“ʻOku ke faʻa fusi hake ʻae levaiatani ʻaki ʻae mātaʻu? Pe ko hono ʻelelo ʻaki ʻae afo ʻoku ke tukutuku hifo?
2 Kan du sätta en sävhank i hans nos eller borra en hake genom hans käft?
ʻOku ke faʻa ʻai ʻae mātaʻu ki hono ihu? Pe vili ke ʻasi hono kouʻahe ʻaki ʻae talaʻi ʻakau?
3 Menar du att han skall slösa på dig många böner eller tala till dig med mjuka ord?
Te ne fai ʻene ngaahi hū tāumaʻu kiate koe? Te ne lea ʻaki ʻae ngaahi lea malu kiate koe?
4 Att han skall vilja sluta fördrag med dig, så att du finge honom till din träl för alltid?
Te ne fai ʻae fuakava mo koe? Te ke maʻu ia ko hoʻo tamaioʻeiki ʻo taʻengata?
5 Kan du hava honom till leksak såsom en fågel och sätta honom i band åt dina tärnor?
Te ke fakavā mo ia ʻo hangē ko e manupuna? Pe te ke noʻotaki ia maʻa hoʻo kau taʻahine?
6 Pläga fiskarlag köpslå om honom och stycka ut hans kropp mellan krämare?
ʻE fai kātoanga ʻaki ia ʻe ho kaumeʻa? Te nau vahevahe ia ki he kakai fakatau?
7 Kan du skjuta hans hud full med spjut och hans huvud med fiskharpuner?
ʻOku ke faʻa fakapito hono kili ʻi he tao ukamea talatala? Pe ko hono ʻulu ʻi he tao hoka ika?
8 Ja, försök att bära hand på honom du skall minnas den striden och skall ej föra så mer.
Hilifaki ho nima kiate ia, manatu ki he tau, pea ʻoua naʻa toe fai hā meʻa.
9 Nej, den sådant vågar, hans hopp bliver sviket, han fälles till marken redan vid hans åsyn.
Vakai, ʻoku taʻeʻaonga ke ʻamanaki kiate ia: ʻikai ʻe tō ki lalo ha tokotaha ʻi he mamata pe kiate ia?
10 Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne. Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?
ʻOku ʻikai ha tokotaha ʻoku loto lahi ʻe fie ueʻi ia ke tuʻu hake: pea ka kuo pehē, ko hai koā ʻe faʻa tuʻu ʻi hoku ʻao?
11 Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen? Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.
Ko hai kuo ne tomuʻa fai kiate au koeʻuhi ke u totongi ia? Ko e meʻa kotoa pē ʻoku ʻi lalo langi ʻoku ʻaʻaku ia.
12 Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar, om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.
“ʻE ʻikai te u fakapuli hono ngaahi konga, pe ko hono mālohi, pe ko hono matamatalelei.
13 Vem mäktar rycka av honom hans pansar? Vem vågar sig in mellan hans käkars par?
Ko hai te ne faʻa ʻilo ʻae mata ʻo hono kofu? Pe ko hai ʻe faʻa haʻu kiate ia mo e palaiteli lou ua?
14 Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem? Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.
Ko hai te ne faʻa toʻo ʻae matapā ʻo hono mata? ʻOku fakailifia hono ngaahi nifo ʻoku takatakai.
15 Stolta sitta på honom sköldarnas rader; hopslutna äro de med fast försegling.
ʻOku viki ia ʻi hono ngaahi ʻuno, ʻaia ʻoku tāpuni fakataha ʻo hangē ko e meʻa pulusi maʻu.
16 Tätt fogar sig den ena intill den andra, icke en vindfläkt tränger in mellan dem.
ʻOku fengūtaki pehē ʻae taha ki he taha, ʻaia ʻoku ʻikai faʻa hū ai ʻae matangi ʻi hona vahaʻa.
17 Var och en håller ihop med den nästa, de gripa in i varandra och skiljas ej åt.
ʻOku nau fehokotaki, ʻo fepikitaki fakataha, pea ʻe ʻikai faʻa vaheʻi.
18 När han fnyser, strålar det av ljus; hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.
ʻI heʻene mafatua ʻoku ulo ai ʻae maama, pea ʻoku tatau hono mata mo e laumata ʻoe pongipongi.
19 Bloss fara ut ur hans gap, eldgnistor springa fram därur.
ʻOku ʻalu atu mei hono ngutu ʻae ngaahi maama ulo, ʻoku puna mei ai kituʻa ʻae ngaahi kalofiama.
20 Från hans näsborrar utgår rök såsom ur en sjudande panna på bränslet.
ʻOku ʻalu atu ʻi hono avaʻi ihu ʻae ʻohuafi, ʻo hangē ko e kulo vai kuo lili, pe ko e fuʻu kulo.
21 Hans andedräkt framgnistrar eldkol, och lågor bryta fram ur hans gap.
ʻOku tutu ʻe heʻene mānava ʻae malala, pea ʻoku ulo mai ʻae afi mei hono ngutu.
22 På hans hals har kraften sin boning, och framför honom stapplar försagdhet.
ʻOku nofo ʻae mālohi ʻi hono kia, pea ʻoku liliu ʻae mamahi ko e fiefia ʻi hono ʻao.
23 Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk, det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.
Ko hono ngaahi ʻioʻi kakano ʻoku piki fakataha: ʻoku mālohi ia ʻi ai; ʻoku ʻikai faʻa ueʻi.
24 Hans hjärta är fast såsom sten, fast såsom bottenstenen i kvarnen.
ʻOku mālohi hono loto ʻo hangē ko e maka; ʻio, ʻoku fefeka ʻo hangē ko e konga ʻoe maka tokalalo ʻoe meʻa momosi.
25 När han reser sig, bäva hjältar, av ångest mista de all sans.
ʻOka fokotuʻu hake ia ki ʻolunga, ʻoku manavahē ʻae kau mālohi: ko e meʻa ʻi he faʻa maumau ʻoku nau fakamaʻa ʻakinautolu.
26 Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd, ej heller spjut eller pil eller pansar.
Ko e heletā ʻo ia ʻoku ne tā kiate ia ʻoku ʻikai tau; pe ko e tao, pe ko e tokotoko, mo e kofutau.
27 Han aktar järn såsom halm och koppar såsom murket trä.
ʻOku tatau kiate ia ʻae ʻaione mo e mohuku, ʻae palasa mo e ʻakau popo.
28 Bågskott skrämma honom ej bort, slungstenar förvandlas för honom till strå;
ʻE ʻikai hola ia ʻi he ngahau: ʻoku ne liliu ʻae ngaahi makatā ko e veve.
29 ja, stridsklubbor aktar han såsom strå, han ler åt rasslet av lansar.
ʻOku ne ui ʻae ngaahi ngahau ko e mohuku mōmoa: ʻoku kata ia ʻi he apoapo ʻoe tao.
30 På sin buk bär han skarpa eggar, spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.
ʻOku ʻi lalo ʻiate ia ʻae ngaahi maka māsila: ʻoku ne folahi ki he pelepela ʻae ngaahi meʻa māsila.
31 Han gör djupet sjudande som en gryta, likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.
ʻOku ne fakalili ʻae loloto ʻo hangē ko e kulo: ʻoku ne ngaohi ke tatau ʻae tahi mo e ipu ʻoe meʻa tākai.
32 Bakom honom strålar vägen av ljus, djupet synes bära silverhår.
ʻOku ne fakangingila ʻae hala kimui ʻiate ia; ʻe mahalo ʻe ha taha ʻoku hinehina ʻae loloto.
33 Ja, på jorden finnes intet som är honom likt, otillgänglig för fruktan skapades han.
ʻOku ʻikai hano tatau ʻi he fonua, ʻaia kuo ngaohi ke taʻemanavahē.
34 På allt vad högt är ser han med förakt, konung är han över alla stolta vilddjur.
ʻOku ne vakai ki he ngaahi meʻa māʻolunga kotoa pē: ko e tuʻi ia ki he ngaahi fānau kotoa pē ʻoe laukau.”
