Job 39
1 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?
Knowest thou the time when the wild goats of the rock bring forth? dost thou mark the calving of the hinds?
2 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?
Dost thou number the months that they fulfil? and knowest thou the time when they bring forth?
3 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
They bow themselves, they give birth to their young ones, they cast out their pains;
4 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.
Their young ones become strong, they grow up in the open field, they go forth, and return not unto them.
5 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?
Who hath sent out the wild ass free? and who hath loosed the bands of the onager,
6 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.
Whose house I made the wilderness, and the salt plain his dwellings?
7 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.
He laugheth at the tumult of the city, and heareth not the shouts of the driver;
8 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.
The range of the mountains is his pasture, and he searcheth after every green thing.
9 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?
Will the buffalo be willing to serve thee, or will he lodge by thy crib?
10 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
Canst thou bind the buffalo with his cord in the furrow? or will he harrow the valleys after thee?
11 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
Wilt thou put confidence in him, because his strength is great? and wilt thou leave thy labour to him?
12 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?
Wilt thou trust him to bring home thy seed, and gather it into thy threshing-floor?
13 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
The wing of the ostrich beats joyously — But is it the stork's pinion and plumage?
14 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.
For she leaveth her eggs to the earth, and warmeth them in the dust,
15 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
And forgetteth that the foot may crush them, or that the beast of the field may trample them.
16 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
She is hardened against her young ones, as though they were not hers; her labour is in vain, without her concern.
17 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.
For God hath deprived her of wisdom, and hath not furnished her with understanding.
18 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.
What time she lasheth herself on high, she scorneth the horse and his rider.
19 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?
Hast thou given strength to the horse? hast thou clothed his neck with the quivering mane?
20 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
Dost thou make him to leap as a locust? His majestic snorting is terrible.
21 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.
He paweth in the valley, and rejoiceth in [his] strength; he goeth forth to meet the armed host.
22 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.
He laugheth at fear, and is not affrighted; neither turneth he back from before the sword.
23 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.
The quiver rattleth upon him, the glittering spear and the javelin.
24 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
He swalloweth the ground with fierceness and rage, and cannot contain himself at the sound of the trumpet:
25 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.
At the noise of the trumpets he saith, Aha! and he smelleth the battle afar off, the thunder of the captains, and the shouting.
26 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
Doth the hawk fly by thine intelligence, [and] stretch his wings toward the south?
27 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?
Doth the eagle mount up at thy command, and make his nest on high?
28 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.
He inhabiteth the rock and maketh his dwelling on the point of the cliff, and the fastness:
29 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.
From thence he spieth out the prey, his eyes look into the distance;
30 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.
And his young ones suck up blood; and where the slain are, there is he.
