Job 37
1 Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta, bävande spritter det upp.
For dette bivrar hjarta mitt og lyfter seg frå staden sin.
2 Hören, hören huru hans röst ljuder vred, hören dånet som går ut ur hans mun.
Å, høyr på harmen i hans røyst, den dun som dundrar or hans munn!
3 Han sänder det åstad, så långt himmelen når, och sina ljungeldar bort till jordens ändar.
Det fer burt under himmelkvelv, men elden skin til heimsens endar.
4 Efteråt ryter så dånet, när han dundrar med sin väldiga röst; och på ljungeldarna spar han ej, då hans röst låter höra sig.
So burar røysti etterpå, han torar med sitt stolte mod, og ljoni held han ikkje att når røysti si han ljoma let.
5 Ja, underbart dundrar Gud med sin röst, stora ting gör han, utöver vad vi förstå.
Gud torar underfullt med røysti, gjer storverk som me ei kann skyna.
6 Se, åt snön giver han bud: »Fall ned till jorden», så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.
Han snøen byd: «Fall ned til jord!» Til regnet og, sitt sterke silregn.
7 Därmed fjättrar han alla människors händer, så att envar som han har skapat kan lära därav.
Han stengjer av for mannehand, so all hans skapning læra må.
8 Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen, och i sina kulor lägga de sig till ro.
Villdyri gjeng til sine hi og kvilar på sin legestad.
9 Från Stjärngemaket kommer då storm och köld genom nordanhimmelens stjärnor;
Or inste kammer kjem det storm, og kulde ut av vindarne.
10 med sin andedräkt sänder Gud frost, och de vida vattnen betvingas.
Utav Guds ande gustar frost, dei vide vatni kjem i tvang.
11 Skyarna lastar han ock med väta och sprider omkring sina ljungeldsmoln.
Han lastar skyi og med væta og breider sine elding-skyer,
12 De måste sväva än hit, än dit, alltefter hans rådslut och de uppdrag de få, vadhelst han ålägger dem på jordens krets.
og hit og dit dei hastar fram, og skifter leid som han det vil og set i verk det som han byd, utyver vide jordheims-kringen;
13 Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord, än är det med nåd som han låter dem komma.
anten til ris, når jordi treng det, ell’ og med nåde lyt dei råka.
14 Lyssna då härtill, du Job; stanna och betänk Guds under.
Job, lyd på dette, statt no still, gjev gaum på undri Gud hev gjort!
15 Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?
Veit du når Gud deim segjer fyre, og let sitt ljos or skyi skina?
16 Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underbara verk?
Veit du vel korleis skyi sviv, um underi åt den Allvise?
17 Förstår du huru kläderna bliva dig så heta, när han låter jorden domna under sunnanvinden?
Du som i heite klæde styn, når jordi brenn i sunnanvind?
18 Kan du välva molnhimmelen så som han, så fast som en spegel av gjuten metall?
Gjer du med honom himmelkvelven, som er so fast som støypte spegel?
19 Lär oss då vad vi skola säga till honom; för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.
Lær oss, kva me skal segja honom! Me tegja lyt for berre myrker.
20 Ej må det bebådas honom att jag vill tala. Månne någon begär sitt eget fördärv?
Skal han få melding at eg talar? Vil nokon ynskja seg å tynast?
21 Men synes icke redan skenet? Strålande visar han sig ju mellan skyarna, där vinden har gått fram och sopat dem undan.
No kann ein ikkje ljoset sjå, um enn det klårt på himmeln skin, men vinden sopar skyi burt.
22 I guldglans kommer han från norden. Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;
Langt nordanfrå kjem gullet hit, ein fælsleg glans ligg yver Gud.
23 den Allsmäktige kunna vi icke fatta, honom som är så stor i kraft, honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.
Til Allvald kann me ikkje nå, til han som er so stor i magt; men rett og rettferd ei han krenkjer.
24 Fördenskull frukta människorna honom; men de självkloka -- dem alla aktar han ej på.
Difor ber folket age for han, han ansar ingen sjølvklok mann.»
