Job 31

1 Ett förbund slöt jag med mina ögon: aldrig skulle jag skåda efter någon jungfru.

Med augo hev eg gjort ei pakt; eg skal’kje skygna etter møy.

2 Vilken lott finge jag eljest av Gud i höjden, vilken arvedel av den Allsmäktige därovan?

Kva gav meg elles Gud der uppe? Kva arv gav Allvald frå det høge?

3 Ofärd kommer ju över de orättfärdiga, och olycka drabbar ogärningsmän.

Kjem ikkje udådsmann i naud? Og illgjersmenn i ulukka?

4 Ser icke han mina vägar, räknar han ej alla mina steg?

Ser ikkje han på mine vegar? Tel ikkje han kvart stig eg gjeng?

5 Har jag väl umgåtts med lögn, och har min fot varit snar till svek?

Dersom eg fram med fals hev fare, og foten sprunge etter svik

6 Nej, må jag vägas på en riktig våg, så skall Gud förnimma min ostrafflighet.

- Gud vege meg på rettferds vegt, so han kann sjå eg skuldlaus er! -

7 Hava mina steg vikit av ifrån vägen, har mitt hjärta följt efter mina ögon, eller låder vid min händer en fläck?

Veik mine stig frå vegen av, hev hjarta etter augo gjenge, var det ein flekk på mine hender,

8 Då må en annan äta var jag har sått, och vad jag har planterat må ryckas upp med roten.

so gjev ein annan et mitt såd, og riv mi planting upp med rot!

9 Har mitt hjärta låtit dåra sig av någon kvinna, så att jag har stått på lur vid min nästas dörr?

Let eg min hug av kvinna dåra, sneik eg til grannens dør meg fram,

10 Då må min hustru mala mjöl åt en annan, och främmande män må då famntaga henne.

so lat mitt viv åt andre mala, og andre yver ho seg bøygje!

11 Ja, sådant hade varit en skändlighet, en straffbar missgärning hade det varit,

For dette er ei skjemdarferd, eit brot som dom og straff fortener,

12 en eld som skulle förtära intill avgrunden och förhärja till roten all min gröda.

ein eld som eta vil til avgrunns og øydeleggja all mi eiga.

13 Har jag kränkt min tjänares eller tjänarinnas rätt, när de hade någon tvist med mig?

Vanvyrd’ eg retten åt min træl og trælkvinna i trætta med deim?

14 Vad skulle jag då göra, när Gud stode upp, och när han hölle räfst, vad kunde jag då svara honom?

- Kva gjord’ eg då, når Gud reis upp? Kva svara eg, når han meg klaga?

15 Han som skapade mig skapade ju och dem i moderlivet, han, densamme, har berett dem i modersskötet.

Dei er som meg i morsliv skapte; ein forma oss i moderfang -

16 Har jag vägrat de arma vad de begärde eller låtit änkans ögon försmäkta?

Um eg sagde nei når arming bad, og let enkja gråtande gå burt,

17 Har jag ätit mitt brödstycke allena, utan att den faderlöse och har fått äta därav?

hev eg mitt brød åleine ete, so farlaus inkje fekk ein bit,

18 Nej, från min ungdom fostrades han hos mig såsom hos en fader, och från min moders liv var jag änkors ledare.

- nei, far for han eg var frå yngdi, frå morsliv var eg hennar førar -

19 Har jag kunnat se en olycklig gå utan kläder, se en fattig ej äga något att skyla sig med?

Såg eg ein stakar utan klæde, ein fatig utan yverplagg,

20 Måste ej fastmer hans länd välsigna mig, och fick han ej värma sig i ull av mina lamm?

og so hans lender ei meg signa, og ei mi saueull han vermde,

21 Har jag lyft min hand mot den faderlöse, därför att jag såg mig hava medhåll i porten?

hev eg mot farlaus handi lyft, av di eg medhald fekk i retten:

22 Då må min axel lossna från sitt fäste och min arm brytas av ifrån sin led.

Let herdi mi or led då losna, og armen brotna frå sitt bein!

23 Jag måste då frukta ofärd ifrån Gud och skulle stå maktlös inför hans majestät.

For eg var ovleg rædd Guds straff, eg magtlaus stod framfor hans velde.

24 Har jag satt mitt hopp till guldet och kallat guldklimpen min förtröstan?

Um eg mi lit til gullet sette, og voni til det fine gull,

25 Var det min glädje att min rikedom blev så stor, och att min hand förvärvade så mycket?

Gledde eg meg ved auka rikdom, og alt eg vann meg med mi hand,

26 Hände det, när jag såg solljuset, huru det sken, och månen, huru härligt den gick fram,

såg eg på ljoset når det stråla, på månen der han skreid i glans,

27 att mitt hjärta hemligen lät dåra sig, så att jag med handkyss gav dem min hyllning?

vart hjarta mitt i løyndom dåra, so kyss på hand til deim eg sende,

28 Nej, också det hade varit en straffbar missgärning; därmed hade jag ju förnekat Gud i höjden.

so var det og straffande brot, då neitta eg min Gud der uppe.

29 Har jag glatt mig åt min fiendes ofärd och fröjdats, när olycka träffade honom?

Hev eg meg gledt ved uvens uferd, og jubla når han kom i skade,

30 Nej, jag tillstadde ej min mun att synda så, ej att med förbannelse begära hans liv.

- men eg let ikkje munnen synda og banna honom ifrå livet -

31 Och kan mitt husfolk icke bevittna att envar fick mätta sig av kött vid mitt bord?

hev ei mitt husfolk stendigt sagt: «Kven gjekk vel svolten frå hans bord?»

32 Främlingen behövde ej stanna över natten på gatan, mina dörrar lät jag stå öppna utåt vägen.

- Eg let’kje framand natta ute; for ferdamann eg opna døri -

33 Har jag på människovis skylt mina överträdelser och gömt min missgärning i min barm,

hev eg som Adam dult mi synd, og løynt mi misgjerd i min barm,

34 av fruktan för den stora hopen och av rädsla för stamfränders förakt, så att jag teg och ej gick utom min dörr?

di eg var rædd den store hop og ottast spott frå ættefrendar, so stilt eg heldt meg innum dører?

35 Ack att någon funnes, som ville höra mig! Jag har sagt mitt ord. Den Allsmäktige må nu svara mig; ack att jag finge min vederparts motskrift!

Å, vilde nokon høyra på meg! Sjå her er underskrifti mi, lat berre Allvald svara meg! Fekk eg den skrift min motpart skreiv,

36 Sannerligen, jag skulle då bära den högt på min skuldra, såsom en krona skulle jag fästa den på mig.

den skulde eg på oksli bera og binda på meg som ein krans

37 Jag ville då göra honom räkenskap för alla mina steg, lik en furste skulle jag då träda inför honom.

eg melde honom kvart mitt stig, og som ein hovding møta honom.

38 Har min mark höjt rop över mig, och hava dess fåror gråtit med varandra?

Dersom min åker klagar meg, og um plogforerne lyt gråta,

39 Har jag förtärt dess gröda obetald eller utpinat dess brukares liv?

åt eg hans grøda ubetalt, tok livet eg av eigarmannen:

40 Då må törne växa upp för vete, och ogräs i stället för korn. Slut på Jobs tal.

Lat då for kveite klunger gro, og ugras der eg sådde bygg!» Her endar Jobs tale.