Job 30

1 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

Men no er eg til spott for deim som yngre er av år enn eg; eg deira feder ikkje fann verdige plass hjå gjætarhunden.

2 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?

Magtlause er og deira hender, og deira saft og kraft er burte;

3 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.

Dei magre er av naud og svolt, dei gneg i turre øydemarki som alt i går var reine audni,

4 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.

og plukkar melde millom kjørri og hev til føda einerot.

5 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

Frå folket vert dei jaga burt, fær tjuvemann slengt etter seg.

6 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.

Dei gøymer seg i fæle gil, i holor uti jord og fjell;

7 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,

og millom buskor skrålar dei og samlast under netlerunnar;

8 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

ei ætt av dårar og namnlause som ein helst piskar ut or landet.

9 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;

No er eg slengjestev for deim, eit ordtak hev for deim eg vorte.

10 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.

Dei styggjest ved meg, held seg burte og sparer ei å sputta på meg.

11 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.

Utan all blygd dei krenkjer meg, hiv av kvart band framfor mi åsyn.

12 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

Eit utjo reiser seg til høgre, dei spenner mine føter burt, og legg ulukke-vegar mot meg.

13 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.

Og stigen min den bryt dei upp og hjelper til med mi ulukka, dei som er hjelpelause sjølv.

14 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.

Som gjenom vide murbrot kjem dei, velter seg fram med bråk og brak.

15 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

Imot meg vender rædslor seg, mi æra elter dei som stormen, mi velferd kvarv som lette sky.

16 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.

No jamrar seg mi sjæl i meg; usæle dagar held meg fast.

17 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

Natti gneg mine knokar av meg, min verk, mi pina aldri søv.

18 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

Ved allmagt vert min klædnad vanstelt, heng tett som skjortekragen kring meg.

19 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.

Han kasta meg i skarnet ned; og eg ser ut som mold og oska.

20 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.

Eg skrik til deg, du svarar ikkje, eg stend der, og du stirer på meg.

21 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.

Hard hev du vorte imot meg, du stri’r mot meg med veldug hand.

22 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

Du let meg fara burt i stormen, du let meg tynast i hans brus.

23 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.

Eg veit du fører meg til dauden, der alt som liver samlast lyt.

24 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

Kven kavar ikkje når han søkk? Kven ropar ikkje ut i fåren?

25 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

Gret eg’kje sjølv med den fortrykte, og syrgde yver fatigmann?

26 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.

Eg vona godt, men det kom vondt, eg venta ljos, men myrker kom.

27 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

Det kokar allstødt i mitt indre, ulukkedagen møter meg.

28 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.

Svart gjeng eg kring, men ikkje solbrend, eg ris i flokken, skrik um hjelp.

29 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.

Bror åt sjakalar hev eg vorte, til strussar eg ein frende er.

30 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.

Mi hud er svart og flaknar av; det brenn i mine bein av hite.

31 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.

Min cither hev eg bytt i sorg, og fløyta mi med gråtar-mål.