Job 29
1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
Und Hiob hub abermal an seine Sprüche und sprach:
2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
O daß ich wäre wie in den vorigen Monden, in den Tagen, da mich Gott behütete,
3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
da seine Leuchte über meinem Haupte schien, und ich bei seinem Licht in der Finsternis ging;
4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
wie ich war zur Zeit meiner Jugend, da Gottes Geheimnis über meiner Hütte war;
5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
da der Allmächtige noch mit mir war und meine Kinder um mich her;
6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
da ich meine Tritte wusch in Butter, und die Felsen mir Ölbäche gossen;
7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
da ich ausging zum Tor in der Stadt und ließ meinen Stuhl auf der Gasse bereiten;
8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
da mich die Jungen sahen und sich versteckten, und die Alten vor mir aufstunden;
9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
da die Obersten aufhöreten zu reden, und legten ihre Hand auf ihren Mund;
10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
da die Stimme der Fürsten sich verkroch, und ihre Zunge an ihrem Gaumen klebte.
11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
Denn welches Ohr mich hörete, der preisete mich selig, und welches Auge mich sah, der rühmte mich.
12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
Denn ich errettete den Armen, der da schrie, und den Waisen, der keinen Helfer hatte.
13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
Der Segen des, der verderben sollte, kam über mich; und ich erfreuete das Herz der Witwe.
14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
Gerechtigkeit war mein Kleid, das ich anzog wie einen Rock; und mein Recht war mein fürstlicher Hut.
15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
Ich war des Blinden Auge und des Lahmen Füße.
16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
Ich war ein Vater der Armen; und welche Sache ich nicht wußte, die erforschete ich.
17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
Ich zerbrach die Backenzähne des Ungerechten und riß den Raub aus seinen Zähnen.
18 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
Ich gedachte: Ich will in meinem Nest ersterben und meiner Tage viel machen wie Sand.
19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
Meine Saat ging auf am Wasser; und der Tau blieb über meiner Ernte.
20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»
Meine HERRLIchkeit erneuerte sich immer an mir; und mein Bogen besserte sich in meiner Hand.
21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
Man hörete mir zu, und schwiegen und warteten auf meinen Rat.
22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
Nach meinen Worten redete niemand mehr; und meine Rede troff auf sie.
23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
Sie warteten auf mich wie auf den Regen und sperreten ihren Mund auf als nach dem Abendregen.
24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
Wenn ich sie anlachte, wurden sie nicht zu kühn darauf, und das Licht meines Angesichts machte mich nicht geringer.
25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
Wenn ich zu ihrem Geschäfte wollte kommen, so mußte ich obenan sitzen und wohnete wie ein König unter Kriegsknechten, da ich tröstete, die Leid trugen.
