Job 21
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Job antwoordde, en sprak:
2 Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig.
Luistert aandachtig naar wat ik ga zeggen; En dat uw troost zich daartoe bepale!
3 Haven fördrag med mig, så att jag får tala; sedan jag har talat, må du bespotta.
Laat mij uitspreken op mijn beurt, Wanneer ik klaar ben, kunt ge spotten!
4 Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?
Heb ik me soms over mensen beklaagd, Of heb ik geen grond, om mismoedig te zijn?
5 Akten på mig, så skolen I häpna och nödgas lägga handen på munnen.
Ziet mij aan, en staat verstomd, En legt uw hand op de mond!
6 Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött.
Wanneer ik er aan denk, sta ik verbijsterd, En huivert mijn vlees:
7 Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom?
"Waarom blijven de bozen in leven Worden zij oud en groeien in kracht?"
8 De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon.
Hun kroost gedijt voor hun aanschijn, Hun geslacht houdt stand voor hun ogen;
9 Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem.
Hun huizen zijn veilig en zonder vrees, Gods roede valt er niet op neer.
10 När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor, och icke i otid.
Hun stier bespringt en bevrucht, Hun koeien kalven en hebben geen misdracht;
11 Sina barn släppa de ut såsom en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring.
Als een kudde laten ze hun jongens naar buiten, En hun kinderen springen rond.
12 De stämma upp med pukor och harpor, och glädja sig vid pipors ljud.
Ze zingen bij pauken en citer, Vermaken zich bij de tonen der fluit;
Ze slijten hun dagen in weelde, En dalen in vrede ten grave. (Sheol h7585)
14 Och de sade dock till Gud: »Vik ifrån oss, dina vägar vilja vi icke veta av.
Toch zeggen ze tot God: Blijf verre van ons, We willen uw wegen niet kennen!
15 Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom? och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?»
Wat is de Almachtige, dat we Hem zouden dienen; Wat baat het ons, te smeken tot Hem?
16 Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka, och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!
Ligt hun geluk niet in hun eigen hand, Bemoeit Hij Zich wel met de plannen der bozen?
17 Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa, huru ofta händer det att ofärd kommer över dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede?
Hoe dikwijls gaat de lamp der bozen wel uit, En stort er rampspoed op hen neer? Hoe dikwijls vernielt Hij de slechten in zijn toorn, Grijpen de weeën hen aan in zijn gramschap;
18 De borde ju bliva såsom halm för vinden, lika agnar som stormen rycker bort.
Worden zij als stro voor de wind, Als kaf, opgejaagd door de storm?
19 »Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.» Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.
Gij zegt: God wreekt zijn misdaad op zijn kinderen, En zal hem zo zijn wraak laten voelen!
20 Med egna ögon borde han se sitt fall, och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.
Maar zijn eigen ogen moesten zijn rampspoed aanschouwen, Zelf moest hij de toorn van den Almachtige drinken!
21 Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta, när hans månaders antal har nått sin ände?
Want wat bekommert hij zich om zijn gezin na zijn dood, Wanneer het getal zijner maanden ten einde is?
22 »Skall man då lära Gud förstånd, honom som dömer över de högsta?»
Zou men soms God de les willen lezen, Hij, die de hemelingen richt?
23 Ja, den ene får dö i sin välmaktstid, där han sitter i allsköns frid och ro;
En de een gaat dood, geheel voldaan, Volkomen gelukkig en rustig,
24 hans stävor hava fått stå fulla med mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft.
Zijn lenden vol vet, Het merg in zijn beenderen nog fris.
25 Den andre måste dö med bedrövad själ, och aldrig fick han njuta av någon lycka.
De ander sterft met een verbitterd gemoed, Zonder ooit het geluk te hebben gesmaakt!
26 Tillsammans ligga de så i stoftet, och förruttnelsens maskar övertäcka dem.
Tezamen liggen ze neer in het stof, Door de wormen bedekt!
27 Se, jag känner väl edra tankar och de funder med vilka I viljen nedslå mig.
Zeker, ik ken uw gedachten, En de bedenkingen, die gij tegen mij aanvoert;
28 I spörjen ju: »Vad har blivit av de höga herrarnas hus, av hyddorna när de ogudaktiga bodde?»
Gij zegt: "Waar is het huis van den tyran, Waar de tent, waar de bozen in wonen?"
29 Haven I då ej frågat dem som vida foro, och akten I ej på deras vittnesbörd:
Hebt gij de reizigers dan nooit ondervraagd, Of aanvaardt gij hun getuigenis niet:
30 att den onde bliver sparad på ofärdens dag och bärgad undan på vredens dag?
"De boze blijft gespaard op de dag van verderf, En ontsnapt op de dag van de gramschap!"
31 Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg? Vem vedergäller honom, vad han än må göra?
Wie houdt hem zijn wandel voor ogen, Wie zet hem betaald wat hij deed?
32 Och när han har blivit bortförd till graven, så vakar man sedan där vid kullen.
Hij wordt ten grave gedragen, En een tombe houdt er de wacht.
33 Ljuvligt får han vilja under dalens torvor. I hans spår drager hela världen fram; före honom har och otaliga gått.
Zacht ligt hij neer Op de kluiten in het dal; Heel de wereld trekt achter hem aan, Talloos velen lopen uit voor zijn stoet.
34 Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst? Av edra svar står allenast trolösheten kvar.
Wat is uw vertroosting dus schraal, Uw antwoord anders dan leugens!
