Job 20
1 Därefter tog Sofar från Naama till orda och sade:
Daarop nam Sofar van Naäma het woord en sprak:
2 På sådant tal giva mina tankar mig ett svar, än mer, då jag nu är så upprörd i mitt inre.
Mijn inzicht dwingt mij tot antwoord, Omdat het in mij stormt,
3 Smädlig tillrättavisning måste jag höra, och man svarar mig med munväder på förståndigt tal.
Nu ik een grievend verwijt moet horen, En domme bluf mij antwoord geeft.
4 Vet du då icke att så har varit från evig tid, från den stund då människor sattes på jorden:
Weet ge dan niet, dat van de vroegste tijd af, Sinds de mens op de aarde werd geplaatst,
5 att de ogudaktigas jubel varar helt kort och den gudlöses glädje ett ögonblick?
Het gejuich van den boze slechts korte tijd duurt, De vreugde van den goddeloze een ogenblik?
6 Om än hans förhävelse stiger upp till himmelen och hans huvud når intill molnen,
Al verheft zijn gestalte zich hemelhoog, En reikt zijn hoofd tot de wolken:
7 Så förgås han dock för alltid och aktas lik sin träck; de som sågo honom måste fråga: »Var är han?»
Als zijn eigen drek verdwijnt hij voor immer, Die hem zagen, roepen: Waar is hij?
8 Lik en dröm flyger han bort, och ingen finner honom mer; han förjagas såsom en syn om natten.
Spoorloos vervluchtigt hij als een droom, Wordt weggevaagd als een nachtgezicht;
9 Det öga som såg honom ser honom icke åter, och hans plats får ej skåda honom mer.
Het oog, dat hem zag, bespeurt hem niet langer, De plaats, waar hij woonde, aanschouwt hem niet meer.
10 Hans barn måste gottgöra hans skulder till de arma, hans händer återbära hans vinning.
Zijn zonen bedelen bij armen, Zijn kinderen geven zijn rijkdom af;
11 Bäst ungdomskraften fyller hans ben, skall den ligga i stoftet med honom.
En al is zijn gebeente vol jeugdige kracht, Het legt zich neer bij hem in het graf.
12 Om än ondskan smakar ljuvligt i hans mun, så att han gömmer den under sin tunga,
Hoe zoet het slechte in zijn mond mag smaken, Hoe hij het onder zijn tong ook verbergt,
13 är rädd om den och ej vill gå miste därom, utan håller den förvarad inom sin gom,
Hoe hij het smekt en niet doorslikt, En het tegen zijn gehemelte houdt:
14 så förvandlas denna kost i hans inre, bliver huggormsetter i hans liv.
Toch verschaalt zijn spijs in zijn ingewanden, Wordt in zijn binnenste adderengif;
15 Den rikedom han har slukat måste han utspy; av Gud drives den ut ur hans buk.
Hij slokt schatten in, maar braakt ze uit, God drijft ze weer uit zijn buik.
16 Ja, huggormsgift kommer han att dricka, av etterormens tunga bliver han dräpt.
Adderengif moet hij drinken, Een slangentong zal hem doden;
17 Ingen bäck får vederkvicka hans syn, ingen ström med flöden av honung och gräddmjölk.
Hij zal geen beken van olie genieten, Geen stromen van honing en boter.
18 Sitt fördärv måste han återbära, han får ej njuta därav; hans fröjd svarar ej mot den rikedom han har vunnit.
Zijn winst geeft hij terug, en slokt ze niet door, Verheugt zich niet in de vrucht van zijn handel;
19 Ty mot de arma övade han våld och lät dem ligga där; han rev till sig hus som han ej kan hålla vid makt.
Want hij heeft de armen verdrukt en verlaten, Hun huis geroofd, niet gebouwd.
20 Han visste ej av någon ro för sin buk, men han skall icke rädda sig med sina skatter.
Omdat hij voor zijn buik geen verzadiging vond, Niets aan zijn eetlust ontsnapte,
21 Intet slapp undan hans glupskhet, därför äger och hans lycka intet bestånd.
En niets aan zijn vraatzucht ontging: Daarom houdt zijn voorspoed geen stand!
22 Mitt i hans överflöd påkommer honom nöd, och envar eländig vänder då mot honom sin hand.
Op het toppunt van zijn geluk wordt het hem bang, Wordt hij door al de slagen van rampspoed getroffen;
23 Ja, så måste ske, för att hans buk må bliva fylld; sin vredes glöd skall Gud sända över honom och låta den tränga såsom ett regn in i hans kropp.
Terwijl hij zijn buik vult, laat God zijn ziedende toorn op hem los, Laat schichten regenen op zijn ingewanden.
24 Om han flyr undan för vapen av järn, så genomborras han av kopparbågens skott.
Als hij vlucht voor de ijzeren wapenrusting, Doorboort hem de koperen boog,
25 När han då drager i pilen och den kommer ut ur hans rygg, när den ljungande udden kommer fram ur hans galla, då falla dödsfasorna över honom.
Puilt de schicht uit zijn rug, De bliksemende pijl uit zijn gal. Dan overvalt hem de doodschrik,
26 Idel mörker är förvarat åt hans skatter; till mat gives honom eld som brinner utan pust, den förtär vad som är kvar i hans hydda.
De diepste duisternis houdt hem omvangen; Een vuur verslindt hem, dat niet is ontstoken, Vreet weg wat nog leeft in zijn tent.
27 Himmelen lägger hans missgärning i dagen, och jorden reser sig upp emot honom.
De hemelen openbaren zijn schuld, En de aarde staat tegen hem op;
28 Vad som har samlats i hans hus far åter sin kos, likt förrinnande vatten, på vredens dag.
Een stortvloed spoelt zijn woning weg, Een vloedgolf op de dag van zijn toorn!
29 Sådan lott får en ogudaktig människa av Gud, sådan arvedel har av Gud blivit bestämd åt henne.
Dit is het lot van den boze, door God hem bedeeld, Het erfdeel, dat de Godheid hem toewijst!
