Job 17
1 Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut, bland gravar får jag min lott.
My spirit is crushed; my life is extinguished; the grave is ready for me.
2 Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri, och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!
Mockers surround me. I see how bitterly they ridicule me.
3 Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv; vilken annan vill giva mig sitt handslag?
God, you need to put down a pledge for me with yourself, for who else will be my guarantor?
4 Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd, därför skall du icke låta dem triumfera.
You have closed their minds to understanding, so do not let them win!
5 Den som förråder sina vänner till plundring, på hans barn skola ögonen försmäkta.
They betray friends to gain benefit for themselves and their children suffer for it.
6 Jag är satt till ett ordspråk bland folken; en man som man spottar i ansiktet är jag.
He has made me a proverb of ridicule among the people; they spit in my face.
7 Därför är mitt öga skumt av grämelse, och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.
My eyes are worn out from crying and my body is a shadow of its former self.
8 De redliga häpna över sådant, och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.
People who think they are good are shocked to see me. Those who are innocent are troubled by the godless.
9 Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer bemannar sig dess mer.
Those who are right keep going, and those whose hands are clean grow stronger and stronger.
10 Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt, jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.
Why don't you come back and repeat again what you've been saying?—yet I still won't find a wise man among you!
11 Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer, vad som var mitt hjärtas begär.
My life is over. My plans are gone. My heart is broken.
12 Men natten vill man göra till dag, ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.
They turn night into day, and say that daylight is close to darkness.
13 Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning, i mörkret skall jag bädda mitt läger; (Sheol h7585)
What am I looking for? To make my home in Sheol, to make my bed in darkness? (Sheol h7585)
14 till graven måste jag säga: »Du är min fader», till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster».
Should I call the grave my father, and the maggot my mother or my sister?
15 Vad bliver då av mitt hopp, ja, mitt hopp, vem får skåda det?
So then where is my hope? Can anyone see any hope for me?
