Hebreerbrevet 6
1 Låtom oss därför lämna bakom oss de första grunderna av läran om Kristus och gå framåt mot det som hör till fullkomningen; låtom oss icke åter lägga grunden med bättring från döda gärningar och med tro på Gud,
Tua ahikom Christ thuhilna a kipat nate nusia in, a thi nasep te pan in maw ki sikkik na, taciang Pathian sang ah upna,
2 med undervisning om dop och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och en evig dom. (aiōnios g166)
Tui kiphumna taw kisai hilna te le khut ngak na thu, taciang mithi te thawkikna le tawntung thukhenna, hi bitphuana thu te kan kik nawn ngawl in, picinna sang ah mainawt seseam tawng. (aiōnios g166)
3 Ja, detta vilja vi göra, såframt Gud eljest tillstädjer det.
Pathian in hong oai ahile hi thu te i seam tu hi.
4 Ty dem till vilka ljuset en gång har kommit, och som hava smakat den himmelska gåvan och blivit delaktiga av helig ande,
Banghangziam cile khuavak sung ah khatvei a theng te, vantung letsong zong tep zo a, Tha Thiangtho zong neikhawm in a ki vawt te,
Taciang Pathian thupha le hongpai pheang tu leitung i vangletna te tep zo hi napi, (aiōn g165)
6 men som ändå hava avfallit -- dem är det omöjligt att återföra till ny bättring, eftersom de på nytt korsfästa Guds Son åt sig och utsätta honom för bespottelse.
Amate sia a puk le, Pathian Tapa sia thinglamte tung ah khai kik a, a kilangtak in maizumsak kik a hi uh hu in, maw kisikkik na taw thaksua kik tu suak thei ngawl hi.
7 Det är ju så, att den jord som indricker regnet, när det titt och ofta strömmar ned däröver, och som framalstrar växter, dem till gagn för vilkas räkning den brukas, den jorden får välsignelse från Gud.
Banghangziam cile leitung in a tung ah a zu nguatui dong a, lotho te atu in ante tatuam a piangsak leitung sia Pathian kung pan in thupha sang hi:
8 Den åter som bär törne och tistel, den är ingenting värd och är förbannelsen nära, och slutet bliver att den avbrännes med eld.
Ahihang lingkung a tatuam a piangsak leitang sia thaw thamman ngawl hi, taciang hamsiat nataw ki nai mama a, meisung hal nataw tawp tu hi.
9 Men i fråga om eder, I älskade, äro vi vissa om vad bättre är, och vad som länder till frälsning, om vi ock nu tala på detta sätt.
Ahizong, ka it te awng, tabang in son ka hihang, note sia ngupna thu taw kisai a phazaw nate na seam tu uh hi, ci in kong um hi.
10 Ty Gud är icke orättvis, så att han förgäter vad I haven verkat, och vilken kärlek I bevisaden mot hans namn, då I tjänaden de heliga, såsom I ännu gören.
Banghangziam cile note in Pathian min taw mithiangtho te na khoi ngei uh a, tu zong na khoi na uh hang ahizong, na sep na uh le itna taw na sep na uh te ahizong, a mangil thong tu in Pathian sia mi thutang ngawl hi ngawl hi.
11 Men vår åstundan är att var och en av eder visar samma nit att intill änden bevara full visshet i sitt hopp,
Taciang note khatsim in thinkho na a dim lametna taw a tawp dong hanciam na a kilangsak hi tu in kong deisak uh hi:
12 så att I icke bliven tröga, utan bliven efterföljare åt dem som genom tro och tålamod få till arvedel vad utlovat är.
Tabang in note sia thaneam ngawl in, upna le thinsauna tungtawn in kamciam sang te nungzui te na hi tu uh ka dei uh hi.
13 Ty när Gud gav löftet åt Abraham, svor han vid sig själv -- eftersom han icke hade någon högre att svärja vid --
Banghangziam cile Pathian in Abraham tung ah kamciam a vawt lai in, Ama sang a lianzaw om ngawl ahikom, Ama le Ama taw kiciam a,
14 och sade: »Sannerligen, jag skall rikligen välsigna dig och storligen föröka dig.»
Thupha kong pia tu hi, taciang kong pungsak takpi tu hi, ci hi.
15 Och när denne tåligt förbidade, fick han så vad utlovat var.
Taciang thinsautak in a thuak zawkciang in, tua kamciam sang hi.
16 Människor svärja ju vid den som är högre än de, och eden tjänar dem till bekräftelse och gör en ände på all tvist.
Banghangziam cile mihing te in, a tatak in amate sang a lianzaw te zang in kiciam hi: taciang a ki kipsak kiciamna sia amate tung ah kinialna theampo i tawpna a hihi.
17 Därför, när Gud ville för dem som skulle få till arvedel vad löftet innebar ännu kraftigare bevisa oryggligheten av sitt rådslut, lade han därtill en ed.
Hi mun ah Pathian in a ngaisutna a lai thei ngawl na thu sia, a kamciam sang te tung ah a dimlet in kilangsak seseam nuam ahikom, a kiciamna taw kipsak a:
18 Så skulle vi genom två oryggliga utsagor, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga, undfå en kraftig uppmuntran, vi som hava sökt vår räddning i att hålla fast vid det hopp som ligger framför oss.
Tua thu sia a ki kheal thei ngawl mihing ni, Pathian sia leilot thu son tu in suak thei ngawl a hina le, eite mai ah a koi lametna len tu in bel natu mun lamsang a tai te in a thahat henepna i nei thei natu a hihi:
19 I det hoppet hava vi ett säkert och fast själens ankare, som når innanför förlåten,
Tua i nei lametna sia i nuntakna i thikkapui bang in a muanhuai le a kip hi a, tasia sia ki dal na puanpi sung ah tum hi;
