Predikaren 1
1 Detta är predikarens ord, Davids sons, konungens i Jerusalem.
Речи проповедника, сина Давидовог цара у Јерусалиму.
2 Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren. Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet!
Таштина над таштинама, вели проповедник, таштина над таштинама, све је таштина.
3 Vad förmån har människan av all möda som hon gör sig under solen?
Каква је корист човеку од свега труда његовог, којим се труди под сунцем?
4 Släkte går, och släkte kommer, och jorden står evinnerligen kvar.
Нараштај један одлази и други долази, а земља стоји увек.
5 Och solen går upp, och solen går ned, och har sedan åter brått att komma till den ort där hon går upp.
Сунце излази и залази, и опет хити на место своје одакле излази.
6 Vinden far mot söder och vänder sig så mot norr; den vänder sig och vänder sig, allt under det att den far fram, och så begynner den åter sitt kretslopp.
Ветар иде на југ и обрће се, и у обртању свом враћа се.
7 Alla floder rinna ut i havet, och ändå bliver havet aldrig fullt; där floderna förut hava runnit, dit rinna de ständigt åter.
Све реке теку у море, и море се не препуња; одакле теку реке, онамо се враћају да опет теку.
8 Alla arbetar utan rast; ingen kan utsäga det. Ögat mättas icke av att se, och örat bliver icke fullt av att höra.
Све је мучно, да човек не може исказати; око се не може нагледати, нити се ухо може наслушати.
9 Vad som har varit är vad som kommer att vara, och vad som har hänt är vad som kommer att hända; intet nytt sker under solen.
Шта је било то ће бити, шта се чинило то ће се чинити, и нема ништа ново под сунцем.
10 Inträffar något varom man ville säga: »Se, detta är nytt», så har detsamma ändå skett redan förut, i gamla tider, som voro före oss.
Има ли шта за шта би ко рекао: Види, то је ново? Већ је било за векова који су били пре нас.
11 Man kommer icke ihåg dem som levde före oss. Och dem som skola uppstå efter oss skall man icke heller komma ihåg bland dem som leva ännu senare.
Не помиње се шта је пре било; ни оно што ће после бити неће се помињати у оних који ће после настати.
12 Jag, Predikaren, var konung över Israel i Jerusalem.
Ја проповедник бејах цар над Израиљем у Јерусалиму.
13 Och jag vände mitt hjärta till att begrunda och utrannsaka genom vishet allt vad som händer under himmelen; sådant är ett uselt besvär, som Gud har givit människors barn till att plåga sig med.
И управих срце своје да тражим и разберем мудрошћу све што бива под небом; тај мучни посао даде Бог синовима људским да се муче око њега.
14 När jag nu såg på allt vad som händer under himmelen, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind.
Видех све што бива под сунцем, и гле, све је таштина и мука духу.
15 Det som är krokigt kan icke bliva rakt, och det som ej finnes kan ej komma med i någon räkning.
Шта је криво не може се исправити, и недостаци не могу се избројати.
16 Jag sade i mitt hjärta: »Se, jag har förvärvat mig stor vishet, och jag har förökat den, så att den övergår allas som före mig hava regerat över Jerusalem; ja, vishet och insikt har mitt hjärta inhämtat i rikt mått.»
Ја рекох у срцу свом говорећи: Ево, ја постах велик, и претекох мудрошћу све који бише пре мене у Јерусалиму, и срце моје виде много мудрости и знања.
17 Men när jag nu vände mitt hjärta till att förstå vishet och till att förstå oförnuft och dårskap, då insåg jag att också detta var ett jagande efter vind.
И управих срце своје да познам мудрост и да познам безумље и лудост; па дознах да је и то мука духу.
18 Ty där mycken vishet är, där är mycken grämelse; och den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga.
Јер где је много мудрости, много је бриге, и ко умножава знање умножава муку.
