2 Korinthierbrevet 5
1 Ty vi veta, att om vår kroppshydda, vår jordiska boning, nedbrytes, så hava vi en byggnad som kommer från Gud, en boning som icke är gjord med händer, en evig boning i himmelen. (aiōnios g166)
Знаємо бо, як земний будинок тїла нашого розпадеть ся, ми будівлю від Бога маємо, будинок нерукотворний, вічний на небесах. (aiōnios g166)
2 Därför sucka vi ju ock av längtan att få överkläda oss med vår himmelska hydda;
Бо в сьому ми стогнемо, бажаючи одягтись домівкою нашою, що з неба,
3 ty hava vi en gång iklätt oss denna, skola vi sedan icke komma att befinnas nakna.
коли б тільки нам, і одягнувшись нагими не явитись.
4 Ja, vi som ännu leva här i kroppshyddan, vi sucka och äro betungade, eftersom vi skulle vilja undgå att avkläda oss och i stället få överkläda oss, så att det som är dödligt bleve uppslukat av livet.
Бо, стогнемо отягчені, будучи в тїлї сьому, з котрого не хочемо роздягтись, а одягнутись, щоб смертне було пожерте життєм.
5 Och den som har berett oss till just detta, det är Gud, som till en underpant har givit oss Anden.
На се сотворив нас Бог, і дав нам задаток Духа.
6 Så äro vi då alltid vid gott mod. Vi veta väl att vi äro borta ifrån Herren, så länge vi äro hemma i kroppen;
Оце ж маймо духа всякого часу знаймо, що, домуючи в тїлї, ми далеко від Господа:
7 ty vi vandra här i tro och icke i åskådning.
(бо ходимо вірою, а не видїннєм.)
8 Men vi äro vid gott mod och skulle helst vilja flytta bort ifrån kroppen och komma hem till Herren.
Маймо ж духа й волїймо лучче бути далеко від тїла, а домувати у Господа.
9 Därför söka vi ock vår ära i att vara honom till behag, vare sig vi äro hemma eller borta.
Тим і силкуємось, чи то будучи дома, чи далеко від дому, бути Йому любими.
10 Ty vi måste alla, sådana vi äro, träda fram inför Kristi domstol, för att var och en skall få igen sitt jordelivs gärningar, alltefter som han har handlat, vare sig han har gjort gott eller ont.
Всім бо нам треба явитись перед судищем Христовим, щоб прийняв кожен по тому, що заробив тїлом, чи то добре, чи лихе.
11 Då vi alltså veta vad det är att frukta Herren, söka vi att »vinna människor», men för Gud är det uppenbart hurudana vi äro; och jag hoppas att det också är uppenbart för edra samveten.
Знаючи оце страх Господень, пересьвідчуємо людей; Богові ж явні ми, і вповаю, що й вашим совістям обявились.
12 Vi vilja nu ingalunda åter anbefalla oss själva hos eder, men vi vilja giva eder en anledning att berömma eder i fråga om oss, så att I haven något att svara dem som berömma sig av utvärtes ting och icke av vad som är i hjärtat.
Не знов бо похваляємо себе перед вами, а даємо вам причину хвалитись нами, щоб мали що (відказувати) тим, що хвалять ся лицем, а не серцем.
13 Ty om vi hava varit »från våra sinnen», så har det varit i Guds tjänst; om vi åter äro vid lugn besinning, så är det eder till godo.
Бо як ми не при собі, то (се) Богові; а як ми тверезимось (здержуємось), вам.
14 Ty Kristi kärlek tvingar oss, eftersom vi tänka så: en har dött för alla, alltså hava de alla dött.
Бо любов Христова вимагає від нас, судячих так, що, коли один за всіх умер, тодї всі вмерли;
15 Och han har dött för alla, på det att de som leva icke mer må leva för sig själva, utan leva för honom som har dött och uppstått för dem.
і (що) Він умер за всїх, щоб живі нїколи більш собі не жили, а Тому, хто за них умер і воскрес.
16 Allt ifrån denna tid veta vi därför för vår del icke av någon efter köttet. Och om vi än efter köttet hade lärt känna Kristus, så känna vi honom nu icke mer på det sättet.
Тимже ми від нинї нїкого не знаємо по тілу; коли ж і знали по тїлу Христа, то тепер більш не знаємо.
17 Alltså, om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse. Det gamla är förgånget; se, något nytt har kommit!
Тимже, коли хто в Христї, той нове сотворіннє; старе минуло; ось стало все нове.
18 Men alltsammans kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och givit åt oss försoningens ämbete.
Усе ж від Бога, що примирив нас із собою через Ісуса Христа, і дав нам служеннє примірення.
19 Ty det var Gud som i Kristus försonade världen med sig själv; han tillräknar icke människorna deras synder, och han har betrott oss med försoningens ord.
яко ж бо Бог був у ХристЇ, примиряючи сьвіт із собою, не полїчуючи їм провин їх, і положив у нас слово примирення.
20 Å Kristi vägnar äro vi alltså sändebud; det är Gud som förmanar genom oss. Vi bedja å Kristi vägnar: Låten försona eder med Gud.
Замість Христа оце ми посли, і наче Бог благає (вас) через нас; ми просимо вас замість Христа: примиріть ся з Богом.
21 Den som icke visste av någon synd, honom har han för oss gjort till synd, på det att vi i honom må bliva rättfärdighet från Gud.
Бо Він Того, хто не знав гріха, за нас гріхом зробив, щоб ми були праведностю Божою в Йому.
