Psaltaren 90

1 En bön Mose dens Guds mansens. Herre, du äst vår tillflykt, ifrå slägte till slägte.

Preghiera di Mosè, uomo di Dio. O Signore, tu sei stato per noi un rifugio d’età in età.

2 Förr än bergen vordo, och jorden och verlden skapade blefvo, äst du Gud, af evighet till evighet;

Avanti che i monti fossero nati e che tu avessi formato la terra e il mondo, anzi, ab eterno in eterno, tu sei Dio.

3 Du som låter menniskorna dö, och säger: Kommer igen, I menniskors barn.

Tu fai tornare i mortali in polvere e dici: Ritornate, o figliuoli degli uomini.

4 Ty tusende år äro för dig såsom den dag i går framgick, och såsom en nattväkt.

Perché mille anni, agli occhi tuoi, sono come il giorno d’ieri quand’è passato, e come una veglia nella notte.

5 Du låter dem gå sin kos såsom en ström; och äro såsom en sömn; likasom gräs, det dock snarliga förvissnar;

Tu li porti via come in una piena; son come un sogno. Son come l’erba che verdeggia la mattina;

6 Det der bittida blomstras, och snart vissnar; och på aftonen afhugget varder, och förtorkas.

la mattina essa fiorisce e verdeggia, la sera è segata e si secca.

7 Det gör din vrede, att vi så förgås, och din grymhet, att vi så hasteliga hädan måste.

Poiché noi siam consumati per la tua ira, e siamo atterriti per il tuo cruccio.

8 Ty våra missgerningar sätter du för dig, våra okända synder i ljuset för ditt ansigte.

Tu metti le nostre iniquità davanti a te, e i nostri peccati occulti, alla luce della tua faccia.

9 Derföre gå alle våre dagar sin kos genom dina vrede; vi lykte vår år såsom ett tal.

Tutti i nostri giorni spariscono per il tuo cruccio; noi finiamo gli anni nostri come un soffio.

10 Vårt lif varar sjutio år, åt högsta åttatio år; och då det bäst varit; hafver, så hafver det möda och arbete varit; ty det går snart sin kos, lika som vi flöge bort.

I giorni de’ nostri anni arrivano a settant’anni; o, per i più forti, a ottant’anni; e quel che ne fa l’orgoglio, non è che travaglio e vanità; perché passa presto, e noi ce ne voliam via.

11 Men ho tror det, att du så svårliga vredgas? Och ho fruktar sig för sådana dine grymhet?

Chi conosce la forza della tua ira e il tuo cruccio secondo il timore che t’è dovuto?

12 Lär oss betänka, att vi dö måste, på det vi måge förståndige varda.

Insegnaci dunque a così contare nostri giorni, che acquistiamo un cuor savio.

13 Herre, vänd dig dock till oss igen, och var dinom tjenarom nådelig.

Ritorna, o Eterno; fino a quando? e muoviti a pietà dei tuoi servitori.

14 Uppfyll oss bittida med dine nåd; så vilje vi fröjdas, och glade vara i våra lifsdagar.

Saziaci al mattino della tua benignità, e noi giubileremo, ci rallegreremo tutti i dì nostri.

15 Gläd oss igen, efter det du oss så länge plågat hafver, efter det vi så länge olycko lidit hafve.

Rallegraci in proporzione de’ giorni che ci hai afflitti, e degli anni che abbiam sentito il male.

16 Bete dinom tjenarom dina gerningar, och dina äro deras barnom.

Apparisca l’opera tua a pro de’ tuo servitori, e la tua gloria sui loro figliuoli.

17 Och Herren, vår Gud, vare oss blid, och främje våra händers verk med oss; ja våra händers verk främje han.

La grazia del Signore Iddio nostro sia sopra noi, e rendi stabile l’opera delle nostre mani; sì, l’opera delle nostre mani rendila stabile.