Psaltaren 90
1 En bön Mose dens Guds mansens. Herre, du äst vår tillflykt, ifrå slägte till slägte.
Sithaw kami Mosi lawkthuihaih. Angraeng, nang loe adung boih ah kaicae ohhaih ahmuen ah na oh.
2 Förr än bergen vordo, och jorden och verlden skapade blefvo, äst du Gud, af evighet till evighet;
Maenawk loe om o ai vop, longlai hoi long na sah ai nathuem hoi boeh ni, nang loe dungzan hoi dugzan khoek to Sithaw ah na oh boeh.
3 Du som låter menniskorna dö, och säger: Kommer igen, I menniskors barn.
Kami to nam rosak; kami ih caanawk, amlaem o let ah, tiah na naa.
4 Ty tusende år äro för dig såsom den dag i går framgick, och såsom en nattväkt.
Saning sangto loe na hmaa ah tidoeh na ai ni, kalaem tangcae ni baktih, atue setta qum atue baktiah ni oh.
5 Du låter dem gå sin kos såsom en ström; och äro såsom en sömn; likasom gräs, det dock snarliga förvissnar;
Nihcae to tui mah pazawk baktiah na lak ving; nihcae loe ka iip baktiah oh o moe, akhawnbang ah tacawt tahang phroh baktiah oh o.
6 Det der bittida blomstras, och snart vissnar; och på aftonen afhugget varder, och förtorkas.
Phroh loe akhawnbang ah sai moe, qoeng tahang, duembang ah loe amro moe, azaem ving.
7 Det gör din vrede, att vi så förgås, och din grymhet, att vi så hasteliga hädan måste.
Kaicae loe palung na phuihaih hoiah kam ro o; palung na bet pongah tasoehhaih hoiah ka oh o.
8 Ty våra missgerningar sätter du för dig, våra okända synder i ljuset för ditt ansigte.
Kaicae sakpazaehaihnawk to na hmaa ah na suek moe, tamqumta hoiah ka sak o ih zaehaihnawk loe na hmaa ih aanghaih mah toeh phaeng.
9 Derföre gå alle våre dagar sin kos genom dina vrede; vi lykte vår år såsom ett tal.
Palung na phui pongah kaicae ih aninawk loe laemh boeh; saningnawk loe thuih ih ruici baktiah ni ka laemh o sak boeh.
10 Vårt lif varar sjutio år, åt högsta åttatio år; och då det bäst varit; hafver, så hafver det möda och arbete varit; ty det går snart sin kos, lika som vi flöge bort.
Kaicae hinghaih saning loe qui sarihto sawk; thacak nahaeloe saning qui tazetto pha tih; khosak hoih li nathuem ah doeh patanghaih hoi palungsethaih khue ni oh; toe saningnawk loe akra ai ah laemh o, kaicae doeh kang hmat kang taa o.
11 Men ho tror det, att du så svårliga vredgas? Och ho fruktar sig för sådana dine grymhet?
Palung na phuihaih tha loe mi mah maw panoek tih? Nang loe zitthoh baktih toengah palung na phuihaih doeh zitthoh.
12 Lär oss betänka, att vi dö måste, på det vi måge förståndige varda.
Palunghahaih ka patoh o thai hanah, ka hing o haih aninawk kroek thaihaih to na patuk ah.
13 Herre, vänd dig dock till oss igen, och var dinom tjenarom nådelig.
Aw Angraeng, amlaem let ah, nasetto maw akra vop tih? Na tamnanawk nuiah tahmenhaih to tawn ah.
14 Uppfyll oss bittida med dine nåd; så vilje vi fröjdas, och glade vara i våra lifsdagar.
Na tahmenhaih rang hoiah akhawnbang ah zok amhahsak ah; to tiah nahaeloe ka hing o thung anghoehaih hoi oephaih hoiah ka om o tih.
15 Gläd oss igen, efter det du oss så länge plågat hafver, efter det vi så länge olycko lidit hafve.
Kaicae patang nang khangsakhaih saning, kasae tonghaih saning paroeai pop boeh pongah, kaicae anghoehaih atue to na paek ah.
16 Bete dinom tjenarom dina gerningar, och dina äro deras barnom.
Na sak ih hmuen to na tamnanawk khaeah amtuengsak ah loe, na lensawkhaih to a caanawk khaeah amtuengsak ah.
17 Och Herren, vår Gud, vare oss blid, och främje våra händers verk med oss; ja våra händers verk främje han.
Aicae Angraeng Sithaw tahmenhaih aicae nuiah om nasoe; kaimacae ban hoi ka sak o ih tok to na caksak ah; ue, kaimacae ban hoi ka sak o ih tok to na caksak ah.
