Psaltaren 69
1 En Psalm Davids, om roserna, till att föresjunga. Gud, hjelp mig, ty vatten går allt intill mina själ.
In finem, pro iis, qui commutabuntur, David. Salvum me fac Deus: quoniam intraverunt aquæ usque ad animam meam.
2 Jag sjunker ned i djup dy, der ingen botten uti är; jag är kommen i djup vatten, och floden vill fördränka mig.
Infixus sum in limo profundi: et non est substantia. Veni in altitudinem maris: et tempestas demersit me.
3 Jag hafver ropat mig tröttan, min hals är hes, synen förgås mig; att jag så länge måste bida efter min Gud.
Laboravi clamans, raucæ factæ sunt fauces meæ: defecerunt oculi mei, dum spero in Deum meum.
4 De som mig utan skuld hata, äro flere än jag håren på hufvudet hafver; de som mig med oskäl förfölja och förderfva, äro mägtige; jag måste betala det jag intet röfvat hade.
Multiplicati sunt super capillos capitis mei, qui oderunt me gratis. Confortati sunt qui persecuti sunt me inimici mei iniuste: quæ non rapui, tunc exolvebam.
5 Gud, du vetst min galenskap, och mina skulder äro dig intet förskylda.
Deus tu scis insipientiam meam: et delicta mea a te non sunt abscondita.
6 Låt dem icke på mig till skam komma, som dig förbida, Herre, Herre Zebaoth; låt dem icke till blygd komma, som dig söka, Israels Gud.
Non erubescant in me qui expectant te Domine, Domine virtutum. Non confundantur super me qui quærunt te, Deus Israel.
7 Ty för dina skuld lider jag försmädelse; mitt ansigte är fullt med blygd.
Quoniam propter te sustinui opprobrium: operuit confusio faciem meam.
8 Jag är minom brödrom främmande vorden, och okänd mins moders barnom.
Extraneus factus sum fratribus meis, et peregrinus filiis matris meæ.
9 Ty dins hus nitälskan uppfräter mig, och deras försmädelser, som dig häda, falla uppå mig.
Quoniam zelus domus tuæ comedit me: et opprobria exprobrantium tibi, ceciderunt super me.
10 Och jag gret, och fastade bitterliga; och man begabbade mig dertill.
Et operui in ieiunio animam meam: et factum est in opprobrium mihi.
11 Jag drog en säck uppå; men de gjorde der lek af.
Et posui vestimentum meum cilicium: et factus sum illis in parabolam.
12 De som i porten sitta, tassla om mig, och i dryckenskap qväder man om mig.
Adversum me loquebantur qui sedebant in porta: et in me psallebant qui bibebant vinum.
13 Men jag beder, Herre, till dig, i behagelig tid; Gud, efter dina stora godhet, hör mig med dine trofasta hjelp.
Ego vero orationem meam ad te Domine: tempus beneplaciti Deus. In multitudine misericordiæ tuæ exaudi me, in veritate salutis tuæ:
14 Upptag mig utu träcken, att jag icke nedersjunker; att jag må frälst varda ifrå mina hatare, och utu de djupa vatten;
Eripe me de luto, ut non infigar: libera me ab iis, qui oderunt me, et de profundis aquarum.
15 Att vattufloden icke fördränker mig, och djupet icke uppsluker mig, och gapet på gropene icke igentäppes öfver mig.
Non me demergat tempestas aquæ, neque absorbeat me profundum: neque urgeat super me puteus os suum.
16 Hör mig, Herre, ty din godhet är tröstelig. Vänd dig till mig efter dina stora barmhertighet;
Exaudi me Domine, quoniam benigna est misericordia tua: secundum multitudinem miserationum tuarum respice in me.
17 Och bortgöm icke ditt ansigte för dinom tjenare; ty mig är ångest. Hör mig snarliga.
Et ne avertas faciem tuam a puero tuo: quoniam tribulor, velociter exaudi me.
18 Nalka dig till mina själ, och förlossa henne; förlossa mig för mina fiendars skull.
Intende animæ meæ, et libera eam: propter inimicos meos eripe me.
19 Du vetst min försmädelse, skam och blygd; alle mine fiender äro för dig.
Tu scis improperium meum, et confusionem meam, et reverentiam meam.
20 Försmädelse bråkar mig hjertat sönder, och kränker mig; jag vänter, att någor ville varkunna sig, men der är ingen; och efter hugsvalare, men jag finner ingen.
In conspectu tuo sunt omnes qui tribulant me, improperium expectavit cor meum et miseriam. Et sustinui qui simul contristaretur, et non fuit: et qui consolaretur, et non inveni.
21 Och de gåfvo mig galla äta, och ättiko dricka uti minom stora törst.
Et dederunt in escam meam fel: et in siti mea potaverunt me aceto.
22 Deras bord varde för dem en snara, till vedergällning, och till ena fällo.
Fiat mensa eorum coram ipsis in laqueum, et in retributiones, et in scandalum.
23 Deras ögon varde mörk, så att de intet se; och deras länder låt städse ostadiga vara.
Obscurentur oculi eorum ne videant: et dorsum eorum semper incurva.
24 Utgjut dina ogunst uppå dem, och din grymma vrede gripe dem.
Effunde super eos iram tuam: et furor iræ tuæ comprehendat eos.
25 Deras boning varde öde, och ingen vare som uti deras hyddom bor.
Fiat habitatio eorum deserta: et in tabernaculis eorum non sit qui inhabitet.
26 Ty de förfölja den du slagit hafver, och berömma att du slår dina illa.
Quoniam quem tu percussisti, persecuti sunt: et super dolorem vulnerum meorum addiderunt.
27 Låt dem falla uti den ena synden efter den andra, att de icke komma till dina rättfärdighet.
Appone iniquitatem super iniquitatem eorum: et non intrent in iustitiam tuam.
28 Utskrapa dem utu de lefvandes bok; att de med de rättfärdiga icke uppskrefne varda.
Deleantur de Libro viventium: et cum iustis non scribantur.
29 Men jag är elände, och hafver ondt; Gud, din hjelp beskydde mig.
Ego sum pauper et dolens: salus tua Deus suscepit me.
30 Jag vill lofva Guds Namn med en viso, och vill högeliga ära honom med tacksägelse.
Laudabo nomen Dei cum cantico: et magnificabo eum in laude:
31 Det skall bättre täckas Herranom, än en stut, den horn och klöfvar hafver.
Et placebit Deo super vitulum novellum: cornua producentem et ungulas.
32 De elände se det, och glädja sig; och de som Gud söka, dem skall hjertat lefva.
Videant pauperes et lætentur: quærite Deum, et vivet anima vestra:
33 Ty Herren hörer de fattiga, och föraktar icke sina fångna.
Quoniam exaudivit pauperes Dominus: et vinctos suos non despexit.
34 Honom lofve himmelen, jorden och hafvet, och allt det deruti röres.
Laudent illum cæli et terra, mare, et omnia reptilia in eis.
35 Ty Gud skall hjelpa Zion, och bygga Juda städer; att man der bo skall, och besitta dem.
Quoniam Deus salvam faciet Sion: et ædificabuntur civitates Iuda. Et inhabitabunt ibi, et hereditate acquirent eam.
36 Och hans tjenares säd skall ärfva dem; och de som hans Namn älska, skola blifva derinne.
Et semen servorum eius possidebit eam, et qui diligunt nomen eius, habitabunt in ea.
