Psaltaren 39
1 En Psalm Davids, till att föresjunga för Jeduthun. Jag hafver satt mig före, jag vill taga mig vara, att jag icke syndar med mine tungo; jag vill hålla min mun tillbaka såsom med bett; efter jag så måste se den ogudaktiga för mig.
For the choirmaster. For Jeduthun. A Psalm of David. I said, “I will watch my ways so that I will not sin with my tongue; I will guard my mouth with a muzzle as long as the wicked are present.”
2 Jag är tystnad och stilla vorden, och tiger om glädjena; och måste fräta mina sorg i mig.
I was speechless and still; I remained silent, even from speaking good, and my sorrow was stirred.
3 Mitt hjerta är brinnande i mig, och när jag tänker deruppå, varder jag upptänd; jag talar med mine tungo.
My heart grew hot within me; as I mused, the fire burned. Then I spoke with my tongue:
4 Men, Herre, lär mig dock, att det måste få en ända med mig, och mitt lif ett mål hafva, och jag hädan måste.
“Show me, O LORD, my end and the measure of my days. Let me know how fleeting my life is.
5 Si, mine dagar äro en tvärhand för dig, och mitt lif är såsom intet för dig. Huru platt intet äro alla menniskor, de dock så säkre lefva. (Sela)
You, indeed, have made my days as handbreadths, and my lifetime as nothing before You. Truly each man at his best exists as but a breath.
6 De gå bort såsom en skugge, och göra sig mycken onyttig oro; de samka tillhopa, och veta icke ho det få skall.
Surely every man goes about like a phantom; surely he bustles in vain; he heaps up riches not knowing who will haul them away.
7 Nu, Herre, vid hvad skall jag trösta mig? Uppå dig hoppas jag.
And now, O Lord, for what do I wait? My hope is in You.
8 Fräls mig ifrån alla mina synder, och låt mig icke dem galnom till spott varda.
Deliver me from all my transgressions; do not make me the reproach of fools.
9 Jag vill tiga, och icke upplåta min mun; du skall väl görat.
I have become mute; I do not open my mouth because of what You have done.
10 Vänd dina plågo ifrå mig; ty jag är försmäktad för dine hands straff.
Remove Your scourge from me; I am perishing by the force of Your hand.
11 När du en tuktar för syndenes skull, så varder hans fägring förtärd såsom af mal. Ack! huru platt intet äro dock alla menniskor. (Sela)
You discipline and correct a man for his iniquity, consuming like a moth what he holds dear; surely each man is but a vapor.
12 Hör mina bön, Herre, och förnim mitt ropande, och tig icke öfver mina tårar; ty jag är en främling för dig, och en gäst såsom alle mine fäder.
Hear my prayer, O LORD, and give ear to my cry for help; do not be deaf to my weeping. For I am a foreigner dwelling with You, a stranger like all my fathers.
13 Håll upp af mig, att jag vederqvicker mig, förr än jag bortfar, och är icke mer här.
Turn Your gaze away from me, that I may again be cheered before I depart and am no more.”
