Psaltaren 22

1 En Psalm Davids, till att föresjunga, om hindena som bittida jagad varder. Min Gud, min Gud, hvi hafver du öfvergifvit mig? Jag ryter; men min hjelp är fjerran.

Bože, Bože moj! zašto si me ostavio udaljivši se od spasenja mojega, od rijeèi vike moje?

2 Min Gud, om dagen ropar jag, så svarar du intet; och om nattena tiger jag ock intet.

Bože moj! vièem danju, a ti me ne slušaš, i noæu, ali nemam mira.

3 Men du äst helig, du som bor ibland Israels lof.

Sveti, koji živiš u pohvalama Izrailjevim!

4 Våre fäder hoppades uppå dig; och då de hoppades, halp du dem ut.

U tebe se uzdaše oci naši, uzdaše se, i ti si ih izbavljao.

5 Till dig ropade de, och vordo hulpne; de hoppades på dig, och vordo icke till skam.

Tebe prizivaše, i spasavaše se; u tebe se uzdaše, i ne ostajaše u sramoti.

6 Men jag är en matk, och icke menniska; menniskors gabberi, och folks föraktelse.

A ja sam crv, a ne èovjek; potsmijeh ljudima i rug narodu.

7 Alle de som mig se, bespotta mig, gapa upp med munnen, och rista hufvudet:

Koji me vide, svi mi se rugaju, razvaljuju usta, mašu glavom,

8 Han klage det Herranom; han hjelpe honom ut, och undsätte honom, om han hafver lust till honom.

I govore: oslonio se na Gospoda, neka mu pomože, neka ga izbavi, ako ga miluje.

9 Ty du hafver dragit mig utu mitt moderlif; och vast min tröst, då jag än vid mine moders bröst låg.

Ta, ti si me izvadio iz utrobe; ti si me umirio na sisi matere moje.

10 På dig är jag kastad utaf moderlifvet; du äst min Gud, allt ifrå mine moders lif.

Za tobom pristajem od roðenja, od utrobe matere moje ti si Bog moj.

11 Var icke långt ifrå mig; ty ångest är hardt när; ty här är ingen hjelpare.

Ne udaljuj se od mene; jer je nevolja blizu, a nema pomoænika.

12 Store stutar hafva belagt mig; fete oxar hafva omhvärft mig.

Opteèe me mnoštvo telaca; jaki volovi Vasanski opkoliše me;

13 De uppgapa med sin mun emot mig, såsom ett glupande och rytande lejon.

Razvališe na me usta svoja. Lav je gladan lova i rièe.

14 Jag är utgjuten såsom vatten; all min ben hafva skiljts åt; mitt hjerta i mitt lif är såsom ett smält vax.

Kao voda razlih se; rasuše se sve kosti moje; srce moje posta kao vosak, rastopilo se u meni.

15 Mina krafter äro borttorkade, såsom ett stycke af en potto; och min tunga lådar vid min gom, och du lägger mig uti dödsens stoft.

Sasuši se kao crijep krjepost moja, i jezik moj prionu za grlo, i u prah smrtni meæeš me.

16 Ty hundar hafva kringhvärft mig, och de ondas rote hafver ställt sig omkring mig; mina händer och fötter hafva de genomborrat.

Opkoliše me psi mnogi; èeta zlikovaca ide oko mene, probodoše ruke moje i noge moje.

17 Jag måtte tälja all min ben; men de skåda och se sin lust på mig.

Mogao bih izbrojiti sve kosti svoje. Oni gledaju, i od mene naèiniše stvar za gledanje.

18 De byta min kläder emellan sig, och kasta lott om min klädnad.

Dijele haljine moje meðu sobom, i za dolamu moju bacaju ždrijeb.

19 Men du, Herre, var icke fjerran; min starkhet, skynda dig till att hjelpa mig.

Ali ti, Gospode, ne udaljuj se. Silo moja, pohitaj mi u pomoæ.

20 Fria mina själ ifrå svärdet, mina ensamma ifrå hundarna.

Izbavi od maèa dušu moju, od psa jedinicu moju.

21 Hjelp mig utu lejonens mun, och fria mig ifrån enhörningarna.

Saèuvaj me od usta lavovijeh, i od rogova bivolovih, èuvši, izbavi me.

22 Jag vill predika ditt Namn minom brödrom; jag vill prisa dig i församlingene.

Kazujem ime tvoje braæi; usred skupštine hvaliæu te.

23 Lofver Herran, I som frukten honom; honom äre all Jacobs säd, och honom vörde all Israels säd.

Koji se bojite Gospoda, hvalite ga. Sve sjeme Jakovljevo! poštuj ga. Boj ga se, sve sjeme Izrailjevo!

24 Ty han hafver icke föraktat eller försmått dens fattiga eländhet; och icke förskylt sitt ansigte för honom; och då han ropade till honom, hörde han det.

Jer se ne ogluši molitve ništega niti je odbi; ne odvrati od njega lica svojega, nego ga usliši kad ga zazva.

25 Dig vill jag prisa, uti den stora församlingene; jag vill betala mitt löfte inför dem som frukta honom.

Tebe æu hvaliti na skupštini velikoj; zavjete svoje svršiæu pred onima koji se njega boje.

26 De elände skola äta, att de mätte varda; och de som efter Herran fråga, skola prisa honom; edart hjerta skall lefva evinnerliga.

Neka jedu ubogi i nasite se, i neka hvale Gospoda koji ga traže; živo da bude srce vaše dovijeka.

27 Tänke derpå alla verldenes ändar, och omvände sig till Herran; och alla Hedningars slägter tillbedje för honom.

Opomenuæe se i obratiæe se ka Gospodu svi krajevi zemaljski, i pokloniæe se pred njim sva plemena neznabožaèka.

28 Herren hafver ett rike, och han råder ibland Hedningarna.

Jer je Gospodnje carstvo; on vlada narodima.

29 Alle fete på jordene skola äta, och tillbedja; för honom skola knäböja alle de som i stoft ligga, och de der med bekymmer lefva.

Ješæe i pokloniæe se svi pretili na zemlji; pred njim æe pasti svi koji slaze u prah, koji ne mogu saèuvati duše svoje u životu.

30 Han skall få ena säd, den honom tjenar; om Herran skall man förkunna intill barnabarn.

Sjeme æe njihovo služiti njemu. Kazivaæe se za Gospoda rodu potonjemu.

31 De skola, komma och predika hans rättfärdighet de folke, som födas skall, att han det gör.

Doæi æe, i kazivaæe pravdu njegovu ljudima njegovijem, koji æe se roditi; jer je on uèinio ovo.