Psaltaren 18
1 En Psalm, till att föresjunga, Davids, Herrans tjenares; hvilken denna visos ord talade till Herran, på den tid Herren honom hulpit hade ifrå hans fiendars hand, och ifrå Sauls hand; Och sade: Hjerteliga, kär hafver jag dig, Herre, min starkhet;
Učitelju zbora. Od Jahvina sluge Davida koji Jahvi ispjeva ovu pjesmu u onaj dan kad ga Jahve oslobodi iz ruku neprijatelja Ljubim te, Jahve, kreposti moja!
2 Herre, min klippa, min borg, min förlossare; min Gud, min tröst, den jag mig vid håller; min sköld, och min salighets horn, och mitt beskydd.
Jahve, hridino moja, utvrdo moja spase moj; Bože moj, pećino moja kojoj se utječem, štite moj, snago spasenja moga, tvrđavo moja!
3 Jag vill lofva och åkalla Herren; så blifver jag ifrå mina ovänner förlöst.
Zazvat ću Jahvu, hvale predostojna, i od dušmana bit ću izbavljen.
4 Ty dödsens band hafva, omfattat mig, och Belials bäcker förskräckt mig.
Valovi smrti okružiše mene, prestraviše me bujice pogubne.
Užad Podzemlja sputiše me, smrtonosne zamke padoše na me: (Sheol h7585)
6 När jag är i ångest, så åkallar jag Herran, och ropar till min Gud; så hörer han mina röst af sitt tempel, och mitt rop kommer för honom till hans öron.
u nevolji zazvah Jahvu i Bogu svome zavapih. Iz svog Hrama zov mi začu, i vapaj moj mu do ušiju doprije.
7 Jorden bäfvade och gaf sig, och bergens grundvalar rördes och bäfvade, då han vred var.
I zemlja se potrese i uzdrhta, uzdrmaše se temelji gora, pokrenuše se, jer On gnjevom planu.
8 Damb gick upp af hans näso, och förtärande eld af hans mun; så att det ljungade deraf.
Iz nosnica mu dim se diže, iz usta mu oganj liznu, ugljevlje živo od njega plamsa.
9 Han böjde himmelen, och for neder, och mörker var under hans fötter.
On nagnu nebesa i siđe, pod nogama oblaci mu mračni.
10 Och han för uppå Cherub, och flög; han sväfde på vädrens vingar.
Na keruba stade i poletje; na krilima vjetra zaplovi.
11 Hans tjäll omkring honom var mörker, och svart tjockt moln, der han inne fördold var.
Ogrnu se mrakom kao koprenom, prekri se tamnim vodama i oblacima tmastim,
12 Af skenet för honom delte sig skyn, med hagel och ljungande.
od blijeska pred licem njegovim užga se ugljevlje plameno.
13 Och Herren dundrade i himmelen; och den Högste lät sitt dunder ut, med hagel och ljungande.
Jahve s neba zagrmje, Svevišnjega glas se ori.
14 Han sköt sina skott, och förströdde dem; han lät fast ljunga, och förskräckte dem.
Odape strijele i dušmane rasu, izbaci munje i na zemlju ih obori.
15 Der såg man vattuådrorna; och jordenes grund vardt blottad, Herre, af ditt straff, af dine näsos anda och blåst.
Morska se dna pokazaše, i temelji svijeta postaše goli od strašne prijetnje Jahvine, od olujna daha gnjeva njegova.
16 Han sände utaf höjdene, och hemtade mig; och drog mig utu stor vatten.
On pruži s neba ruku i mene prihvati, iz silnih voda on me izbavi.
17 Han halp mig ifrå mina starka fiendar; ifrå mina hatare, som mig för mägtige voro;
Od protivnika moćnog mene oslobodi, od dušmana mojih jačih od mene.
18 De mig öfverföllo i mins motgångs tid; och Herren vardt min tröst.
Navališe na me u dan zlosretni, ali me Jahve zaštiti,
19 Och han förde mig ut på rymdena; han tog mig derut; ty han hade lust till mig.
na polje prostrano izvede me, spasi me jer sam mu mio.
20 Herren gör väl emot mig, efter mina rättfärdighet; han vedergäller mig efter mina händers renhet.
Po pravednosti mojoj Jahve mi uzvrati, po čistoći ruku mojih on me nagradi,
21 Ty jag håller Herrans vägar, och är icke ogudaktig emot min Gud.
jer čuvah putove Jahvine, od Boga se svoga ne udaljih.
22 Ty alla hans rätter hafver jag för ögon, och hans bud kastar jag icke ifrå mig.
Odredbe njegove sve su mi pred očima, zapovijedi njegove nisam odbacio,
23 Men jag; är utan vank för honom, och bevarar mig för min synd.
do srži odan njemu sam bio, čuvam se grijeha svakoga.
24 Derföre vedergäller mig Herren, efter mina rättfärdighet; efter mina händers renhet för hans ögon.
Jahve mi po pravdi mojoj vrati, čistoću ruku mojih vidje.
25 Med de heliga äst du helig; och med de fromma, äst du from;
S prijateljem ti si prijatelj, poštenu poštenjem uzvraćaš.
26 Och med de rena äst du ren; och vid de afvoga ställer du dig afvog.
S čovjekom čistim ti si čist, a lukavca izigravaš,
27 Ty du hjelper det elända folket, och de höga ögon förnedrar du.
jer narodu poniženu spasenje donosiš, a ponižavaš oči ohole.
28 Ty du upplyser mina lykto; Herren, min Gud, gör mitt mörker ljust.
Jahve, ti moju svjetiljku užižeš, Bože, tminu moju obasjavaš:
29 Ty med dig kan jag nederlägga krigsfolk, och med minom Gud öfver muren springa.
s tobom udaram na čete dušmanske, s Bogom svojim preskačem zidine.
30 Guds vägar äro utan vank; Herrans tal äro genomluttrad; han är en sköld allom dem som trösta uppå honom.
Savršeni su puti Gospodnji, i riječ je Božja ognjem kušana. On, samo on, štit je svima koji se k njemu utječu.
31 Ty ho är en Gud, utan Herren; eller en starker, utan vår Gud?
Jer tko je Bog osim Jahve? Tko li je hridina osim Boga našega?
32 Gud omgjordar mig med kraft, och gör mina vägar utan vank.
Taj Bog me snagom opasuje, stere mi put besprijekoran,
33 Han gör mina fötter lika som hjortars, och sätter mig på mina höjder.
noge mi dade brze k'o u košute i postavi me na visine čvrste,
34 Han lärer mina hand strida, och min arm spänna kopparbågan.
ruke mi za borbu uvježba i mišice da luk mjedeni napinju.
35 Och du gifver mig dins salighets sköld, och din högra hand stärker mig; och när du förnedrar mig, gör du mig storan.
Daješ mi štit svoj koji spasava, tvoja me desnica drži, tvoja me brižljivost uzvisi.
36 Du gör under mig rum till att gå, att mina fötter icke skola slinta.
Pouzdanje daješ mom koraku, i noge mi više ne posrću.
37 Jag vill jaga efter mina fiendar, och gripa dem; och intet omvända, tilldess jag hafver nederlagt dem.
Pognah svoje dušmane i dostigoh, i ne vratih se dok ih ne uništih.
38 Jag skall slå dem, och de skola icke kunna mig emotstå; de måste falla under mina fötter.
Obaram ih, ne mogu se dići, padaju, pod nogama mi leže.
39 Du kan rusta mig med starkhet till strid; du kan kasta dem under mig, som sig emot mig sätta.
Ti me opasa snagom za borbu, a protivnike moje meni podloži.
40 Du gifver mig mina fiendar på flyktena, att jag må förstöra mina hatare.
Ti dušmane moje u bijeg natjera, i rasprših one koji su me mrzili.
41 De ropa, men der är ingen hjelpare: till Herran, men han svarar dem intet.
Vapiju u pomoć - nikog da pomogne; vapiju Jahvi - ne odaziva se.
42 Jag skall sönderstöta dem som stoft för vädret; jag skall bortkasta dem såsom träck på gatomen.
Smrvih ih kao prah na vjetru, zgazih ih k'o blato na putu.
43 Du hjelper mig ifrå det trätosamma folket, och gör mig till ett hufvud ibland Hedningarna; ett folk, som jag intet kände, tjenar mig.
Ti me izbavi od bune u mom narodu, postavi me glavarom pogana, puk koji ne poznavah služi mi.
44 Det hörer mig med hörsam öron; men de främmande barn förneka mig.
Svaki moj šapat pokorno on sluša, sinovi tuđinci meni laskaju;
45 De främmande barn försmäkta, och brytas i sina bojor.
sinovi tuđinski gube srčanost, izlaze dršćuć' iz svojih utvrda.
46 Herren lefver, och lofvad vare min tröst; och mins salighets Gud varde upphöjd.
Živio Jahve! Blagoslovljena hridina moja! Neka se uzvisi Bog, spasenje moje!
47 Gud, som mig hämnd gifver, och tvingar folken under mig;
Bog koji mi daje osvetu i narode meni pokorava.
48 Den mig hjelper ifrå mina fiendar, och upphöjer mig ifrå dem, som sätta sig emot mig; du hjelper mig ifrå de vrånga.
Od dušmana me mojih izbavljaš i nad protivnike me moje izdižeš, ti mene od čovjeka silnika spasavaš.
49 Derföre vill jag tacka dig, Herre, ibland Hedningarna, och lofsjunga dino Namne;
Zato te slavim, Jahve, među pucima i psalam pjevam tvome Imenu:
50 Den sinom Konung stor salighet bevisar, och gör sinom smorda godt; David, och hans säd evinnerliga.
umnožio si pobjede kralju svojemu, pomazaniku svome milost si iskazao, Davidu i potomstvu njegovu navijeke.
