Psaltaren 17

1 En bön Davids. Herre, hör rätthetena; gif akt uppå mitt rop, förnim mina bön, den icke utaf en falsk mun går.

Molitva. Davidova. Počuj, Jahve pravedni, i vapaj mi poslušaj, usliši molitvu iz usta iskrenih!

2 Tala du i mine sak, och se du uppå hvad rätt är.

Od tebe nek' mi dođe presuda, tvoje oči vide što je pravo.

3 Du pröfvar mitt hjerta, och besöker det om nattena, och ransakar mig, och finner intet; jag hafver satt mig före, att min mun icke öfverträda skall.

Istraži mi srce, pohodi noću, ognjem me iskušaj, al' u meni nećeš nać' bezakonja. Ne zgriješiše usta moja

4 Jag förvarar mig i dina läppars orde, för menniskors gerningar, på mördarens väg.

kao što griješe ljudi: po riječima usta tvojih čuvah putove Zakona.

5 Behåll min gång på dinom stigom, att min steg icke slinta.

Korak mi čvrsto prionu za tvoje staze, ne zasta mi noga na putima tvojim.

6 Jag ropar till dig, att du Gud ville höra, mig; böj din öron till mig, hör mitt tal.

Zazivam te, Bože, ti ćeš me uslišit': prikloni mi uho i čuj riječi moje.

7 Bevisa, dina underliga godhet, du, deras Frälsare, som trösta uppå dig, emot dem som sig emot dina högra hand sätta.

Proslavi na meni dobrotu svoju, ti koji od dušmana izbavljaš one što se utječu desnici tvojoj.

8 Bevara mig såsom en ögnasten; beskärma mig under dina vingars skugga;

Čuvaj me k'o zjenicu oka, sakrij me u sjenu krila svojih

9 För de ogudaktiga, som mig förhärja; för mina ovänner, som efter mina själ stå allt omkring.

od zlotvora što na me nasrću. Dušmani me bijesni opkoljuju,

10 Deras fete hålla tillsamman; de tala med sin mun stor ord.

bešćutno srce zatvaraju i ustima zbore naduto,

11 Hvar vi gå, så äro de kringom oss; sina ögon ställa de derefter, att de måga slå oss till jordena;

Koraci njini sad me okružuju, smjeraju da me na zemlju obore;

12 Såsom ett lejon, som rof begärar; såsom ett ungt lejon, som i kulone sitter.

slični lavu dok se, zinuv, na plijen obara i laviću što vreba u potaji.

13 Herre, statt upp, öfverfall honom, och nederslå honom; undsätt mina själ ifrå de ogudaktiga, med ditt svärd;

Ustani, Jahve, presretni ga i obori, od grešnika mi život mačem spasi,

14 Ifrå dine hands menniskom, Herre, ifrå denne verldenes menniskom, hvilka sin del hafva medan de lefva; dem du buken fyller med dina håfvor; de der barn nog hafva, och låta sina återlefvor sinom barnom.

a rukom od ljudi, Gospodine: od ljudi kojih je dio ovaj život, kojima želudac puniš dobrima; kojih su sinovi siti, a djeci daju što im pretekne.

15 Men jag vill skåda ditt ansigte i rättfärdighet; jag vill mätt varda, när jag uppvakar efter ditt beläte.

A ja ću u pravdi gledati lice tvoje, i jednom kad se probudim, sit ću ga se nagledati.