Psaltaren 137

1 Vid de älfver i Babel såte vi och grete, då vi på Zion tänkte.

By rivers of Babylon—There we sat, Indeed, we wept when we remembered Zion.

2 Våra harpor hängde vi på pilträ, som der äro.

We hung our harps on willows in its midst.

3 Ty der bådo de oss sjunga, som oss fångna höllo, och i vår gråt glade vara: Sjunger oss ena af Zions Visor.

For there our captors asked us the words of a song, And our spoilers—joy: “Sing to us of a song of Zion.”

4 Huru skulle vi sjunga Herrans viso i främmande land?

How do we sing the song of YHWH, On the land of a stranger?

5 Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten.

If I forget you, O Jerusalem, my right hand forgets!

6 Min tunga låde vid min gom, om jag icke tänker uppå dig; om jag icke låter Jerusalem min högsta glädje vara.

My tongue cleaves to my palate, If I do not remember you, If I do not exalt Jerusalem above my chief joy.

7 Herre, mins uppå Edoms barn, på Jerusalems dag; de der säga: Slår ned, slår ned i grund.

Remember, YHWH, for the sons of Edom, The day of Jerusalem, Those saying, “Raze, raze to its foundation!”

8 Du förstörda dotter Babel, säll är den dig vedergäller, såsom du oss gjort hafver.

O daughter of Babylon, O destroyed one, O the blessedness of him who repays to you your deed, That you have done to us.

9 Säll är den, som dina unga barn tager, och slår dem emot stenen.

O the blessedness of him who seizes, and has dashed your sucklings on the rock!