Psaltaren 137

1 Vid de älfver i Babel såte vi och grete, då vi på Zion tänkte.

By the rivers of Babylon, there we sat, and we also wept when we remembered Zion.

2 Våra harpor hängde vi på pilträ, som der äro.

Upon the willows in her midst had we hung up our harps.

3 Ty der bådo de oss sjunga, som oss fångna höllo, och i vår gråt glade vara: Sjunger oss ena af Zions Visor.

For there our captors demanded of us the words of song; and those that mocked us, joy, [saying, ] Sing for us one of the songs of Zion.

4 Huru skulle vi sjunga Herrans viso i främmande land?

How should we sing the song of the Lord on the soil of the stranger?

5 Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten.

If I forget thee, O Jerusalem, may my right hand forget—.

6 Min tunga låde vid min gom, om jag icke tänker uppå dig; om jag icke låter Jerusalem min högsta glädje vara.

May my tongue cleave to my palate if I do not remember thee: if I recall not Jerusalem at the head of my joy.

7 Herre, mins uppå Edoms barn, på Jerusalems dag; de der säga: Slår ned, slår ned i grund.

Remember, O Lord, unto the children of Edom the day of Jerusalem; who said, Raze it, raze it, even to her very foundation.

8 Du förstörda dotter Babel, säll är den dig vedergäller, såsom du oss gjort hafver.

O daughter of Babylon, who art wasted: happy he, that repayeth thee thy recompense for what thou hast done to us.

9 Säll är den, som dina unga barn tager, och slår dem emot stenen.

Happy he, that seizeth and dasheth thy babes against the rock.