Psaltaren 137

1 Vid de älfver i Babel såte vi och grete, då vi på Zion tänkte.

Upon the rivers of Babylon, there we sat and wept: when we remembered Sion:

2 Våra harpor hängde vi på pilträ, som der äro.

On the willows in the midst thereof we hung up our instruments.

3 Ty der bådo de oss sjunga, som oss fångna höllo, och i vår gråt glade vara: Sjunger oss ena af Zions Visor.

For there they that led us into captivity required of us the words of songs. And they that carried us away, said: Sing ye to us a hymn of the songs of Sion.

4 Huru skulle vi sjunga Herrans viso i främmande land?

How shall we sing the song of the Lord in a strange land?

5 Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten.

If I forget thee, O Jerusalem, let my right hand be forgotten.

6 Min tunga låde vid min gom, om jag icke tänker uppå dig; om jag icke låter Jerusalem min högsta glädje vara.

Let my tongue cleave to my jaws, if I do not remember thee: If I make not Jerusalem the beginning of my joy.

7 Herre, mins uppå Edoms barn, på Jerusalems dag; de der säga: Slår ned, slår ned i grund.

Remember, O Lord, the children of Edom, in the day of Jerusalem: Who say: Rase it, rase it, even to the foundation thereof.

8 Du förstörda dotter Babel, säll är den dig vedergäller, såsom du oss gjort hafver.

O daughter of Babylon, miserable: blessed shall he be who shall repay thee thy payment which thou hast paid us.

9 Säll är den, som dina unga barn tager, och slår dem emot stenen.

Blessed be he that shall take and dash thy little ones against the rock.