Psaltaren 129

1 En visa i högre choren. De hafva ofta trängt mig, allt ifrå min ungdom; så säge Israel;

Ɔsoroforo dwom. “Wɔahyɛ me so pii afi me mmofraase, ma Israel nka ɛ.

2 De hafva ofta trängt mig, allt ifrå min ungdom; men de vordo mig icke öfvermägtige.

“Wɔahyɛ me so pii afi me mmofraase, nanso wontumi nnii me so nkonim ɛ.

3 De plöjare hafva plöjt på min rygg, och dragit sina fårar långa.

Fɛntɛmfo afɛntɛm mʼakyi ayɛ wɔn nkɔmoa atenten.

4 Herren, som rättfärdig är, hafver de ogudaktigas rep afhuggit.

Nanso Awurade yɛ ɔtreneeni; watwitwa amumɔyɛfo hama afi me ho ama made me ho.”

5 Ack! att på skam komma måtte och tillbakavända, alle de som Zion hätske äro.

Ma wɔn a wɔtan Sion nyinaa mfa animguase nsan wɔn akyi.

6 Ack! att de måtte vara såsom gräs på taken, hvilket förtorkas, förr än det uppskärs;

Ma wɔnnyɛ sɛ sare a ɛwɔ ɔdan atifi, a ennyin na ɛhyew;

7 Af hvilkom skördemannen icke uppfyller sina hand, ej heller han, som binder kärfvarna, sin famn;

na nnɔbaetwafo ntumi nnya biribi mfi mu nhyɛ ne nsa ma, na nea ɔboaboa ano nso nnya hwee nhyɛ nʼabasa ma.

8 Och de, som framom gå icke säga: Herrans välsignelse vare öfver eder; vi välsigne eder i Herrans Namn.

Mma wɔn a wotwa mu wɔ hɔ no nka se, “Awurade nhyira mmra mo so; yehyira mo wɔ Awurade din mu.”